Lars Ullerstam

De erotiska minoriteterna

Zindermans förlag 1964
På Internet sedan 2000

Förord

När folk vädjar om att humanitet skall visas människor med sexuella avvikelser, så är det i allmänhet de homosexuella som avses. I själva verket är denna grupp bäst ställd av de erotiska särlingarna. De har en stor opinion på sin sida. Då och då agiteras i press och böcker för deras rättigheter. De har klubbar där de kan träffa likasinnade. Och det finns ingen lag i vårt land, som förbjuder dem att idka könsumgänge.

Andra grupper av de sexuellt annorlunda saknar dessa förmåner, och de är i strafflagen förbjudna att tillfredsställa sin könsdrift. Jag tänker t.ex. på exhibitionister, skoptofiler och pedofiler. Denna bok är ett försvar för de erotiska minoriteterna. Den vänder sig mot tre typer av förutfattade meningar, nämligen

1. Personer med sexuella avvikelser har sämre mänskliga kvaliteter än andra. Man kunde tycka att det är onödigt att slåss mot en så antikverad fördom, inte ens psykiatrikerna kallar dem ju längre "psykopater". Läs Henning Pallesens debattbok om de homosexuella, "De avvikande", och ni skall finna hur utbredd denna fördom fortfarande är.
2. Sexuella avvikelser är psykopatologiska fenomen. Det är inte så konstigt att vanligt folk hyser denna fördom, psykiatrikerna gör det själva. Psykiatrikerna propagerar för denna värdering med invecklade verbala taskspelarkonster. För den som till äventyrs tror att psykiatrikerna har en vetenskaplig inställning till dessa frågor, kan det vara intressant att notera, att de nästan i varje punkt imiterar teologernas och juristernas uppfattning om vilka sexbeteenden som är syndiga resp. brottsliga - de har bara ändrat etiketten.
3. De sexuellt avvikande skall inte hjälpas till sexuell njutning. Ofta motiveras denna oginhet med att avvikelserna är sjukdomsyttringar. Detta är absurt. Att en patologisk process skapar en njutningsmöjlighet kan ju inte i och för sig vara någon anledning för oss att göra livet trist för dessa människor. Även om optimism kan vara ett symptom på en hjärntumör, så gör vi inte sura miner då vi nalkas en sådan patient eller förbjuder honom att låna Falstaff Fakir från sjukhusbiblioteket.

Man anför ibland att samhället tar skada om man hjälper de "perversa" till sexuell lycka. De argument man brukar anföra -- som alla är synnerligen spekulativa -- tar jag upp till granskning i ett särskilt kapitel. Att de "perversa" själva skulle få lida om man hjälpte dem att förverkliga deras sexuella drömmar är förmodligen rent nonsens. Den "perverses" enda problem är enligt Kinsey, som hann med att intervjua åtskilliga, hur omgivningen skall ställa sig. Att vi vägrar att hjälpa de avvikande att tillfredsställa sin könsdrift beror på våra sociala konventioner och inte på omsorg om deras bästa.

Jag har i ett särskilt kapitel lagt fram en del reformförslag, som skulle kunna hjälpa de erotiska minoriteterna att realisera sin lycka.

Boken innehåller rätt många fakta om och exemplifikationer av sexuella minoritetsbeteenden -- onödigt mycket kan man tycka i en debattbok av det här formatet. Jag har emellertid goda skäl. För det första har det aldrig tidigare existerat någon populär framställning på svenska i detta ämne. För det andra är folk häpnadsväckande okunniga om vilka sexuella beteenden som existerar. För det tredje hyser jag den (utopistiska?) förhoppningen att kunskap kan mildra intolerans.

För att komma åt fördomar räcker det inte med torra kunskaper. Det krävs förståelse och inlevelse, insikt om att de ytligt sett avvikande individerna tillfredsställer behov, som inte är väsensskilda från dem vi själva hyser -- att de som en följd av omständigheter, som vi inte känner till, kanske speciella inlärningsförhållanden, fått sin behovstillfredsställelse knuten till vissa yttre stimuli.

För att häva myten om de "perversa" njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av "perversa" handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet, har den sexuellt handikappade vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagstiftning lämnar.

Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Lust, behov och tabu

Människor har genom tiderna använt termen "perversitet" om de mest skilda företeelser. I allmänhet är det dock mänskliga behov, som fått denna giftetikett på sig. Att en individ är "pervers" innebär som regel, att han har förmåga att uppleva lust i ett visst sammanhang. Den som är mån om sina medmänniskors lycka borde alltså gilla och uppmuntra "perversiteter". Så sker emellertid sällan, och det är denna selektiva lyckofientlighet, som är ämnet för min framställning. Avogheten mot den "perversa" glädjen har troligen många orsaker av emotionell och teoretisk karaktär, och jag skall försöka peka på några av dem. Bl.a. kan det hända att man utan att vara medveten om det, är påverkad av antikverade moralfilosofiska läror, som predikar mot lusten och som man i andra sammanhang ideologiskt motarbetar.

Förmånen att njuta, känna lust, är gemensam för alla människor. Antingen vi kallar oss asketer eller sybariter förser vi oss alla oupphörligen med smådoser av lust. Vi har också allesamman behov (drifter). Tillfredsställandet av ett behov skapar ofta lustkänslor, men behöver inte göra det, vilket är fallet med vissa tvångsneurotiska handlingar, som enbart skänker aktören obehag. Att avstå från ett behov är däremot alltid förenat med olust. Är denna olust intensiv talar man om tvång. Nikotinisten har t.ex. ett tvång att röka då och då och exhibitionisten ett tvång att blotta sig. Exhibitionisterna straffas för detta, men nikotinisterna går fria, trots att de förstör atmosfären i alla lokaler där de vistas. Ett misstag, som folk ofta gör, är att tro att en handling är egoistisk därför att den tillfredsställer behov eller skapar lustkänslor hos agenten. Den altruistiska behovstillfredsställelsen ger ofta de största lustkänslorna.

Trots inlärningspsykologins framstående insatser vet vi fortfarande inte mycket om hur våra behov uppkommer och hur arv och miljö därvid samspelar. Att sexualdriften får en viss inriktning, dvs. knyter sig till vissa objekt och riter, beror troligen på specifika miljöfaktorer, men detta är en spekulation. Det regelbundna upprepandet av en handling tycks ofta vara tillräckligt för att konstituera ett behov. Munkarna avstår från lekamliga behov men skapar sig nya genom sina ceremoniella vanor. Det sexuella behovet hos många kvinnor har säkert uppkommit genom vana snarare än förförelse, även om många män föredrar att tro motsatsen. Homosexuella böjelser anses av våra lagstiftare kunna uppkomma genom förförelse.

Att vi människor då och då får uppleva rejäla lustkänslor, gör att vi kan uthärda vår misär här på jorden. Ändå har det alltid uppträtt predikanter och moralister, som inbillat människorna, att det är syndigt att tillfredsställa behov. Fastän det inte alltid utsägs i förkunnelsen så står det klart, att det i allmänhet är de sexuella glädjeämnena, som man vill åt. Kulinariska och andra behov har mera sällan drabbats av moralisternas vrede, och t.o.m. de mest bigotta av viktorianerna berättade utan blygsamhet om sina gastronomiska utsvävningar. De mest elakartade av alla läror är de kvietistiska, som anser att behoven över huvud taget är av ondo och bör utrotas. Enligt traditionell kristen moral bör man försaka sina egna behov, om de ej är religiösa, och tillfredsställa andras, för så vitt de ej är sexuella. Under 1800-talet ansåg många tyska filosofer, att en handling blev moraliskt suspekt så snart den skänkte lycka åt den handlande. De engelska hedonisterna å andra sidan uppställde lusten som det enda rätta ändamålet för mänskliga handlingar. De filosofer, som predikade denna lära, Bentham, Mill och Spencer, var samtliga i sexuellt hänseende renlevnadsmän. Eftersom de levde under den viktorianska epoken ligger det ingen inkonsekvens i detta, ty de delade den tidens medicinska vidskepelse -- att ryggmärgen förtvinade av skörlevnad. Om dessa bigotta hedonister levat i vår tid, hade de säkert gillat Biografbyråns beslut att skydda oss mot den mentalhygieniska vådan av filmad erotik.

Den tidige Freud trodde att man blev förgiftad av endokrina substanser, om man avstod från att tillfredsställa sexuella behov, och att denna förgiftning bl.a. kunde leda till ångest. Han levde emellertid i en kulturmiljö, som till lika delar bestod av tysk moralfilosofi och kristet pryderi, och därför vågade han t.ex. aldrig rekommendera sina patienter att tillfredsställa perversa sexuella behov. Psykoanalytikerna anser fortfarande att det är skadligt med abstinens fast på andra grunder. Den överdrivet asketiska attityden hos många psykoneurotiker, t.ex. tvångsneurotiker, uppfattar man numera som ett symptom och inte som en orsak. Jag har glädjande nog hört talas om fall där psykoanalytiker uppmuntrat patienter till homosexualitet, men det har ännu aldrig inträffat att en exhibitionist fått motsvarande rekommendation av sin doktor.

Vi lever i Västerlandet f.n. i en tid, som håller på att realisera Benthams gamla dröm om det hedonistiska samhället. Människans profana behov, hennes lust och olust, står i förgrunden hos våra dagars politiker, åtminstone i deras officiella uttalanden. Våra sociala anordningar syftar inte längre till att behaga predikanter och gudar utan till att åstadkomma drägliga förhållanden för individen i samhället. De utredningar, som föregriper våra samhällsreformer, har karaktären av kollektiva lyckokalkyler, i varje fall formellt sett. Det moderna välfärdssamhället nöjer sig inte med att bara skapa de materiella förutsättningarna för tillfredsställandet av olika redan existerande behov, utan beflitar sig även om att skapa nya behov genom reklamen. Dessa behov är dock illusoriska och skänker inte någon verklig glädje åt andra än profitörerna.

Huvudparten av de religiösa förkunnarna i Västerlandet har anpassat sin förkunnelse efter tidens värderingar, och den kristne guden har blivit den sekulariserade samhällsmoralens yppersta väktare. Det är egentligen endast vissa ytterlighetsgrupper, pietistiska sekter och s.k. högerextremister, som öppet vågar redovisa en auktoritär uppfattning i våra dagar. Talesmän för heliga principer får tillgripa en alltmer invecklad demagogi för att vinna anhängare. Det finns egentligen bara en princip, som på allvar konkurrerar med lustprincipen, och det är rättviseprincipen.

Inte ens på sexuallivets område har man kunnat hindra att välfärdsmoralen gjort intrång. Vi anser numera i vårt land att könsumgänge bör användas som njutningsmedel. Det har gått Så långt att staten finansierar inrättningar, som talar om för folk hur de skall bära sig åt för att njuta maximalt av ett samlag. Man propagerar också för någonting, som kallas sexualhygien, och det händer t.o.m. att präster remitterar folk till RFSU. Vår omsorg om nästans välfärd har alltså även sträckt sig till de sexuella behoven, och det hjälper inte att svartrockarna rasar i sina predikstolar eller att vitrockarna inlägger sitt veto hos regeringen. Det är helt i tidens anda när en ung kvinna nyligen skrev en bok, där hon uppmanade flickorna att ligga med sina pojkkamrater som en väntjänst.

På ett område har det emellertid skett en eftersläpning i vår humanisering. Det gäller vår inställning till de sexuella "perversiteterna". Här har de gamla moralisternas grymhet konserverats på ett egendomligt sätt. Så snart "perversa" önskemål kommer på tal är vi inte längre intresserade av att hjälpa våra medmänniskor. Därför att de sexuella behoven ibland fixeras till vissa föremål och ceremonier, anser vi oss böra tvinga människor med dessa behov till total abstinens. Vi har lagar som förbjuder t.ex. exhibitionister, pedofiler och somliga skoptofiler (se resp. kapitel) att någonsin tillfredsställa sin könsdrift. Vår kommande brottsbalk är t.o.m. ännu mera intolerant i dessa hänseenden. Vi dömer gladeligt debila incestare till mångårigt frihetsstraff och tycker att vi därmed skipar rättvisa. Enligt den svenska statskyrkans officiella uppfattning är homosexualitet fortfarande en synd.

Nu brukar ju folk som skriver lagar och biskopsbrev ha åldern inne och det är väl därför troligt att de är speciellt sexualfientliga och kanske därför inte representativa för de värderingar, som är gängse. För att förvissa mig om att jag inte brottas med ett gammalt moralspöke, har jag intervjuat ett antal studenter vid Stockholms universitet. Undersökningen bekräftade mina misstankar. Den "perversa" lyckan anses ovärdig och neddragande också av majoriteten inom den unga intellektuella generationen. Radikalismen räcker inte till för att man skall gå i bräschen för att hjälpa människor till "abnorma" sexualnjutningar.

Den sexuella liberalisering som skett i vårt land under detta århundrade har inte varit förmånlig för de sexuellt avvikande. Samtidigt som man rivit ner de ekonomiska och sociala skrankorna för att tillgodose den heliga rättviseprincipen, har man infört ett erotiskt privilegiesamhälle. Under den oscarianska eran var all könsnjutning synd, men den perverse kunde gå till bordellen och få sina önskningar uppfyllda. Välfärdssamhället har medgivit könsnjutningen för människor med "sunda" behov men stängt bordellerna, Man kan med fog tala om en puritansk åtstramning, som selektivt drabbat de "perversa". Många av dessa tvingas genomlida sina liv i en sexuell öken. Det enda positiva, som hänt under detta sekel, är att man tagit bort lagen mot homosexualitet och tidelag. Fördomarna mot dessa beteenden har man dock inte lyckats få bukt med.

Erotisk njutning har alltså i vårt samhälle blivit ett privilegium för människor med på ett visst sätt beskaffade heterosexuella behov. Den debatt i moralfrågan, som med jämna mellanrum flammar upp i vårt land och tror sig vara framsynt, har nästan uteslutande sysslat med möjligheterna att ytterligare öka förmånerna för denna redan gynnade kast. Man har visserligen kunnat få det intrycket, att den senaste tidens intensiva diskussion om lämpligheten att visa samlag och tidelag på film gällt voyeurernas, "tittarnas", intressen. Detta har den nog också gjort i viss mån. Betecknande för hyckleriet är emellertid att frihetsvännerna använde sig av alla möjliga mer eller mindre subtila motiveringar till förmån för filmpornografi, men ingen av dessa kulturradikaler ville ställa sig upp och tala om att voyeurerna hade ett rättmätigt intresse av att tillfredsställa sin könsdrift.

Inställningen är alltså den, att en viss sorts njutning i sig själv är otillbörlig. Våra lagstiftare bryr sig inte om att dölja sin auktoritära inställning, när de kommenterar förbuden mot sexuella perversiteter i den nya brottsbalken. Det heter där, att man bör kunna ingripa mot förhållanden, som "enligt allmän uppfattning är grovt stötande". Nyttotänkandet breder emellertid ut sig så starkt, att anhängarna av en auktoritär moral mer och mer börjar inse, att det är inopportunt att öppet försvara heliga principer. Därför måste man kamouflera sitt sedliga nit bakom omsorger om människors välfärd. Detta leder till besynnerligheter i argumentationstekniken. Som skäl för att man inte kan acceptera den eller den sexuella friheten, anger sålunda sedlighetsapostlarna att den skulle medföra skadeverkningar. Detta låter onekligen som ett utilitaristiskt argument. Men när man sedan frågar vad som menas med skada, rabblar de upp viktorianska värderingar. Då biografbyrån stämplar en film som "förråande". eller "skadligt upphetsande", kan man nog inte frikänna byrån från att ha begagnat sig av detta knep.

När jag attitydundersökte studenterna, fick jag ett bestämt intryck av ett moraliskt dilemma, en normkonflikt. Å ena sidan tycker man att var och en skall få bli salig på sin fason, och man har inget emot att hjälpa handikappade till glädje. Å andra sidan vill man inte gärna att de "perversa". fritt skall få uppleva sin sexuella lycka, framför allt vill man inte hjälpa dem till detta nöje. Man skäms lite grann för sin oginhet och letar efter nyttoargument, helst många. De "perversa" har visserligen moralisk rätt att tillfredsställa sin sexualdrift, anser man, men man bör ändå hindra dem därför att man vill skydda dem från skuldkänslor. Trots att man aldrig varit i kontakt med en exhibitionist är man sakförståndig och försäkrar mig, att de egentligen inte vill blotta sig. Att vårt samhälle liksom romarriket kommer att gå under om vi inte håller efter perversionerna, tycks vara en vanlig manlig invändning. Man frammanar moraliska opinionsstormar, som försämrar de perversas situation, om man hjälper dem att förverkliga sina önskemål. Ett genomgående drag hos de intervjuade var, att dessa var övertygade om att omgivningen hade en intolerant inställning, samtidigt som de ansåg sig själva vara fördomsfria. Är det inte så vita amerikaner brukar reagera, då de intervjuas om negerproblemet?

Slutresultatet av attitydundersökningen var nog ändå glädjande. Studenterna visade i alla fall en mera nyanserad och famlande inställning än den som kommer till uttryck i våra prelaters och lagstiftares förstockade ställningstagande. Jag behövde aldrig höra, att de sexualreformer som jag föreslog var omöjliga därför att de var osedliga eller stred mot Guds vilja. Ett par gånger fick jag visserligen höra, att perversiteterna var "mot naturens ordning". Att detta gamla argument ännu inte tjänat ut förvånade mig nog en smula, speciellt med tanke på att de etnografiska forskningsresultaten är så allmänt kända nu för tiden. Vid något enstaka tillfälle kom det fram moraliska brösttoner: "Skall man hjälpa de perversa att tillfredsställa sina abnorma böjelser? Det är väl ändå att driva humaniteten för långt! Det finns angelägnare uppgifter här på jorden. Tänk på Indiens svältande barn, tänk på förtrycket i Sydafrika etc!"

Originalitet tycker vi alltså inte är något att berömma sig av i fråga om sexuella förhållanden. Vi talar förresten inte om originalitet i könssammanhang, i stället använder vi uttrycket "abnormitet" (vid sidan av "perversitet") och det är inget honnörsord. Då det gäller sexualitet sammanfaller tydligen den statistiska och den ideala normen. Det tas för givet att majoriteten har rätt i detta fall, och att vi allesammans bör ta efter dess sexualvanor. De variationer som gillas är rent tekniska, dvs. hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt. I dessa frågor lämnar handböcker och sexualpedagoger mycket villigt ut råd, n.b. om det gäller heterosexuellt umgänge mellan två personer. Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

När en människa på ett mer avgörande eller drastiskt sätt varierar betingelserna för könsnjutningen, då möter hon en kompakt intolerans. Att pröva, att experimentera, att variera betingelser och sedan avvakta resultatet, det anses i de flesta sammanhang vara ett intelligent och moget sätt att handskas med verkligheten. Men om dessa rationella principer tillämpas på sexuallivet, så talar vi i stället om infantilitet. Sexuell nyfikenhet kan man till nöds tolerera hos barn. Det sexuella målet för den vuxna människan är en oreflekterad konformism. Om vår nästa önskar variera de sociala och psykologiska omständigheterna kring könsakten, om hon vill ha samlaget utbytt mot en annan rit, t.ex. en sexuell dramatisering som kräver flera personers medverkan, då anser vi i stort sett att det är vår samhälleliga plikt att utestänga henne från erotisk lycka, eller att i varje fall inte hjälpa henne till sådan lycka. I vissa fall bussar vi t.o.m. polisen på henne. Den enda kategori av de sexuella särlingarna, som vi börjat bli lite överseende med, är de homosexuella. De flesta svenskar erkänner numera i teorin att de homosexuella har rätt att tillfredsställa sin könsdrift. Hur denna fördomsfrihet fungerar i praktiken kan Pallesens ovan nämnda debattbok ge besked om. Resultatet av hans undersökning är beklämmande.

Vilken är nu orsaken till detta bedrövliga beteende hos människan? Hur skall man förklara att hon inte kan tolerera att det finns individer med avvikande sexuella behov? Man kan ge flera sorters svar på denna fråga. Man kan påvisa att människans intoleranta beteende härvidlag är ett specialfall av en biologisk naturlag, som också gäller andra samhällsbyggande organismer. Det går också att besvara frågan genom att notera vissa allmänna särdrag hos arten människa, det blir då närmast fråga om en kulturantropologisk förklaring. Man kan också peka på särskilda kultur- och religionshistoriska omständigheter. Slutligen kan man redogöra för individualpsykologiska mekanismer.

1. Biologisk förklaring. Det tycks genomgående vara så hos flockvarelser, att de trakasserar individer, som är annorlunda. Beteendet kan iakttagas hos alla samhällsbyggande arter, insekter, apor, människor. Det börjar redan i sandlådan och småskolan. Barnen letar ut någon stackare, som har löjliga kläder och så gör man narr av honom. Den vuxna människan specialiserar sig på hudfärg, språk, religion och könsdrift. Om människor med avseende på dessa egenskaper är annorlunda beskaffade eller befinner sig i minoritet, anser man sig ha rätt att förvägra dem elementära mänskliga rättigheter. I värsta fall anställer man massakrer. De tillhyggen som härvidlag kommer till användning är taburegler, moraliska principer och mental- eller arvshygieniska läror. För den som har en biologisk grundsyn finns det anledning till pessimism. Varför tro att de nominella demokratierna skall förändra människans natur så mycket, att hon slutar upp med detta slags hantering?
2. Kulturantropologisk förklaring. I alla civilisationer och hos alla folk har människors sexuella behov offrats åt mer eller mindre sadistiska gudar. Även om gudarnas intresse för andra varelsers sexuella förehavanden inte alltid varit lika patologiskt uppförstorat som hos den kristne guden, har gudamakterna ändå visat en remarkabel brist på generositet. Etnologerna påstår att de flesta tabuiseringarna härrör från den tid, då de nomadiserande stammarna blev bofasta och började idka åkerbruk. Genom att avstå från vissa sexuella beteenden gjorde man makterna och gudarna gynnsamt stämda och ökade på så vis jordens avkastning.
3. Historisk förklaring. Västerlandet är en av de mest sexualfientliga kulturer som har existerat. Wagner Smitt anser att inte en kultur på tjugo har varit lika pryd. Huvudansvarig för denna förgiftning av sexualsynen är kristendomen -- man kan inte komma undan detta faktum. Denna religion har mycket på sitt samvete, kättarförföljelse, inkvisition, religionskrig och förföljelse av vetenskapen, men frågan är om inte de grymheter som man tillåtit sig i den sexuella anständighetskänslans namn tar priset. Den kristna kyrkan förstod att skaffa sig makt genom att utnyttja sexualtabut. För detta ändamål begagnade man sig dels av en vidskeplig, halvt nomadiserande herdestams grymma sexualregler, som man upphöjde till moraliska och gudomliga påbud, dels av fanatismen hos några sedlighetsapostlar (Paulus och kyrkofäderna), som påverkats av asketiska ytterlighetsläror från Persien och Indien och som var så besatta av sin sexualitet, att de i vissa fall inte ens drog sig för att kastrera sig. Bibeln sanktionerade de flesta former av bestialitet i kampen mot den erotiska lustan. För ett par århundraden sedan lät den kristna kyrkan under den mest vidriga tortyr bränna hundratusentals kvinnor levande på bål bara på misstanken att de kunde hysa sexuella känslor. Motiveringen finns i Andra Mosebok, 22: l8, där det står: "En trollkvinna skall du inte låta leva."
   Fortfarande dras vi med denna skräckreligion, och efter vad jag kan förstå har dess prästerskap inte blivit mycket mänskligare än tidigare -- även om teologerna inte längre kräver att man steglar människor som har sexuella särintressen. Fortfarande ser dock de katolska högvördigheterna hellre att folk svälter ihjäl i Sydostasien, än att man tillåter preventivteknik. Våra egna biskopar anser fortfarande att homosexualitet är en synd. Nu för tiden bryr sig väl inte så många människor i vårt land om vad som händer vid de kyrkliga förrättningarna om söndagarna, men jag tror ändå att det är farligt att underskatta kyrkans inflytande på opinionsbildningen. Ännu i denna dag konfirmeras flertalet ungdomar i vårt land.
   Vår tids sekulariserade människa vill nog inte gärna höra talas om att hon är påverkad av kristen sexualfientlighet. Hon tycker nog att hon har insett att sexualiteten är en profan mänsklig angelägenhet och en legitim källa till glädje. Och visst anser hon sig kunna handlägga sexuella spörsmål på ett förnuftsmässigt sätt. Ja, i viss mån har hon väl rätt, vi har ju preventivteknik, abortindikationer och sexuell rådgivning. Men då det gäller sexuella avvikelser är ingen av oss fri från kristet sedlighetstänkande, där sitter vi fast i den medeltida teologins mörker. Vi säger visserligen inte längre att de perversa är besatta av demoner, ty djävulstron har kommit ur modet. Helt kan vi dock inte frigöra oss från denna värdering, och när vi säger att de sexuellt avvikande är defekta, farliga, sjuka, mindervärdiga etc., så är detta bara ett verbalt uttryck för att vi fortfarande lider av kristen sexualskräck. Enligt kompetenta jurister (Per-Erik Fürst) är vår rättsskipning i sexualfrågor fortfarande dikterad av de mosaiska budorden. När vi vägrar att hjälpa de olikkännande till sexuell lycka, så förser vi oss med rationella argument; men den subtila och spekulativa karaktären hos dessa argument stämmer så illa överens med tvärsäkerheten i vår attityd, att man inte kan komma ifrån att misstänka att det är de kristna värderingarna som spökar. Köttets lust är av djävulen, och det är denna värdering som nu selektivt drabbar den "perversa" sexualiteten.
   Den som har en "pervers" sexualdrift och råkar bli född i en kristen välfärdsstat har troligen haft en särdeles otur. Enligt sedeskildrare och etnografiska författare har nästan alla andra folk och kulturer haft en välvilligare inställning till de sexuella anomalierna. Om inte annat så kunde man odla sin sexuella smak vid de religiösa kulthandlingarna, då olika "perversa" yttringar tilläts och t.o.m. uppmuntrades. Även hos folk med mycket rigorösa taburegler anordnades heliga orgier, då alla slags förbjudna handlingar såsom incest, exhibitionism, tidelag och offentliga samlag ägde rum. Genom dylika rituella tabubrott sökte man bl.a. rikta gudarnas uppmärksamhet på åkerbruket och nödvändigheten av goda skördar. Huruvida civilisationen (läs kristna missionen) helt tagit kål på dessa hälsosamma sedvänjor, känner jag inte till.
   Den kristna kyrkan har, trots att den odlar alla slags sexualtabun, inget sinne för rituella tabubrott. Dess liturgi är ovanligt trist och ledsam och den har med vissa undantag (laestadianer, Maranata) inga ambitioner att lätta upp sina kulthandlingar med sexuella inslag. I de flesta religioner finns något slags insikt om ett samband mellan sexualitet och religion, vetskap om att sexuell extas kan förmedla religiösa upplevelser. Kristendomen är dessvärre helt främmande för dylika tankegångar.
4. Individualpsykologisk förklaring. Bortsett från att minoritetsförföljelser över huvud taget tillfredsställer en mängd olika behov hos oss, t.ex. behovet av att känna sig överlägsen, förmer än vissa människor, så tillkommer enligt djuppsykologerna alldeles speciella motiv om den förföljda minoriteten är erotisk. Vi påstås alla inombords hysa förbjudna sexuella impulser, som vi i allmänhet är omedvetna om. Skulle dessa impulser hota att tränga upp i medvetandet får vi ångest. Ett sätt att bekämpa dessa impulser hos oss själva (och alltså ångesten) är att bekämpa dem hos andra. Därför får vi också gott samvete av vårt sedlighetsnit, hur mycket lidande vi än vållar andra människor med det.

En sak bör man göra klar för sig - hur många förklaringar man än kan hitta till intoleransen mot de erotiska minoriteterna, så blir denna inte mera ursäktlig för det. Man kan av den moderna kulturmänniskan, som upplevt nazismen och negerförföljelserna, begära en viss skepsis inför hennes egen sedliga aggressivitet. Och framförallt bör man väl kunna kräva en viss vaksamhet gentemot just intoleransen.

Så fort man känner sig benägen att ansluta sig till något parti i en emotionellt laddad fråga, kan man misstänka egocentriska motiv hos sig själv. Därför bör man som en arbetshypotes utgå ifrån att man har fel i sitt ståndpunktstagande och sedan med all kraft försöka klarlägga sina motiv. Bertrand Russell rekommenderar följande hälsosamma intellektuella vanor: 1) När sakkunskapen är enig, kan den motsatta uppfattningen inte anses såsom säker. 2) När sakkunskapen inte är enig, kan ingen viss åsikt betraktas såsom säker av en icke sakkunnig. 3) När alla sakkunniga anser att det inte finns någon tillräcklig grund för en positiv uppfattning, gör vanligt folk klokast i att avstå från att fälla något omdöme. Russell påpekar att "dessa satser kan förefalla tama, men om de blev godtagna skulle de totalt revolutionera det mänskliga livet".

I varje fall skulle de sexuellt avvikande få en drägligare tillvaro.

Puritaner i välfärdssamhället

Asketism är i sig själv en respektabel attityd. En människa kan ha goda skäl att avstå från njutning för egen del. Och visst bör man tolerera att det finns puritaner, om de inte tvingar andra människoratt rätta sig efter deras läror. Men nu har dessa individer ofta ett behov av att hindra sina medmänniskor att känna lust och glädje, och då finns det förstås anledning att reagera, särskilt om de begagnar maktmedel, som samhället ställer till deras förfogande. Nu kan puritanerna inte längre göra gällande att all sex är synd, då riskerar de att bli utskrattade. Därför har de specialiserat sig på att lägga krokben för de "perversas" lycka, och här möter de omgivningens gillande.

Puritanismen har alltså ändrat utseende, och dess anhängare är inte så lätta att känna igen i väldfärdssamhället. Ofta döljer de sig bakom en vetenskaplig terminologi, och de ger gärna en medicinsk auktoritet åt sina uttalanden. I varje fall investerar de inte lika öppet i himmelriket som förut. Kyskhet och avhållsamhet är numera avlagda kostymer hos bigotteriets tjänare. Att vara kysk är inte längre berömvärt, snarast något onaturligt och följaktligen närmast intolerabelt. Naturlighet är något slags konformistiskt beteende, men vad "naturligheten" närmare innebär är det svårt att bli klok på. Det finns egentligen bara en sak, som är viktigare än att vara naturlig och det är att vara "sund". Vi har fått ett slags de sundas terror. Denna sundhet, som inte har något som helst med mentalhygien att skaffa, tycks komma från Amerika och utgör en säregen blandning av solbrynt hurtighet, brutalitet och pryderi. "Sundhet" och inte "kyskhet" är alltså det slagord, som den moderna tidens fariséer kastar över de förtappade. Förfäktarna av en sund erotik utgöres ofta av puritaner, som inte vågar bekänna färg, eftersom asketismen råkat i vanrykte.

Förr drabbade bigotteriet all sexnjutning. Nu riktar det sig alltså mot en minoritet. Vi vet att minoritetsförföljelser tillfredsställer ett visst behov hos människorna. Tänk om puritanerna på allvar fick hjälp av dessa starka drivkrafter! När sundhetsapostlarna säger sig värna om mentalhygienen, blir man förskräckt inför tanken på vad som skulle kunna hända om någon maktlysten galning gav en doktrinär tillspetsning åt deras läror och inbillade folk, att individer med erotiska särintressen sprider moralisk smitta och bör utrotas. F.n. kan människor i allmänhet dölja sina sexuella avvikelser, men en förfinad psykiatrisk diagnostik i framtiden kan ju minska denna möjlighet.

Vilka slags individer är det nu, som inte kan tolerera, att människor tillfredsställer sin könsdrift på det sätt som passar dem bäst? Hur ser dessa individer ut invärtes? Ja, de allra flesta är väl som alltid passiva medlöpare, ledda av den vanliga blandningen av slöhet och opportunism. Men de engagerade, fanatikerna, de som faktiskt ägnar huvudparten av sitt liv åt att undertrycka andras "perversa böjelser", de som för detta ändamål placerar sig i nyckelposition i samhället, så att de kan utöva kontroll över de perversa glädjekällorna, t.ex. pornografin? Vad är det för sorts människor, som blir filmcensorer eller åklagare i pornografimål? Vad är det för personlighetsdifferenser, som gör att somliga biskopar godtar homosexualiteten medan andra biskopar fördömer den? (Jag förutsätter att det finns biskopar med en vänlig inställning till homosexualiteten, även om de inte vågar hysa denna humanitära åsikt offentligt.)

Det finns undersökningar, som i någon mån belyser detta spörsmål, bl.a. en del amerikanska attitydundersökningar, som syftat till att kartlägga antisemitens personlighet. Det visar sig att personer som ogillar judar och negrer också har en benägenhet att fördöma homosexualitet och yrka på stränga straff för homosexuella handlingar. Andra utmärkande drag för denna "etnocentriska" inställning är oförmågan att erkänna fel hos sig själva och benägenheten att tillskriva andra människor omoraliska böjelser. Harald Ofstad har gjort en liknande undersökning i Oslo och kommit till samma resultat.

Freud påstår, att den som hyser önskningar som han inte kan erkänna inför sig själv, pådyvlar sina medmänniskor samma önskningar. Detta kallas att projicera sina motiv på andra. Enligt Eysenck har denna teori om projektionsmekanismen verifierats experimentellt. Den etnocentriska människan nöjer sig emellertid inte med att "konstatera" omoralen, hon bekämpar den också varhelst hon tror sig träffa på den. På så sätt skyddar hon sig nämligen mot sina egna omoraliska böjelser. Hon för alltså en kamp mot "djävulen" i sitt eget kött, men ordnar det så praktiskt, att hon slipper lida för det själv, det får andra människor göra. Detta förklarar varför moralisterna får gott samvete genom sina grymheter. De tror alltid att de handlar rätt.

Vilken är drivkraften hos en åklagare, som med liv och lust bekämpar pornografin? Underhåller han sitt goda samvete, samtidigt som han tillfredsställer sitt voyeuristiska behov genom att titta på samlagsfilmer och andra delikatesser? Nu vill jag inte göra gällande att pornografiåklagare är potentiella judeförföljare, men det skulle onekligen -- mot ovanstående bakgrund -- roa mig att testa dessa herrars synpunkter på t.ex. negrer och judar. Kan ingen psykolog få ett statsanslag för sådan forskning?

Jag misstänker dessa herrar för moralistiska grymheter. För den som menar att lagen måste respekteras och att åklagaren bara gör sin plikt, vill jag poängtera att deras nit går långt utöver vad deras yrkesplikter rimligen kan kräva. I en åklagares ämbete ingår att konstatera att ett lagbrott begåtts och att kräva att den formella rättvisan skall ha sin gång. Men si, dessa herrar kan inte avhålla sig från moralpredikningar i sina pläderingar. Och då och då läser man i tidningarna att de gör raider mot "pornografiträsk".

Har någon av mina läsare bevittnat en av dessa ovärdiga föreställningar, som kallas pornografimål -- hur klåfingriga jurister skövlar familjer och personlig integritet, hur de provocerar kollapser och självmordsförsök och hur de drar sig in i hemliga kammare tillsammans med de pornografiska läckerheterna? Jag har följt en sådan process nyligen på nära håll, så jag vet vad jag talar om.

Tänk nu om all denna skadegörelse enbart beror på att juristerna hyser skuldkänslor för sina voyeuristiska böjelser? Borde inte denna fråga vara av intresse för en psykiatriker? Borde i så fall inte dessa herrars framfart snarast stoppas? Kanske skulle det då också bli möjligt för andra voyeurer än vissa jurister att tillfredsställa sina pornografiska behov i fred.

Filmcensorerna är en annan grupp människor, som specialiserat sig på att göra livet surt för skoptofilerna, dvs. de människor, som tillfredsställer sin sexualdrift genom att "titta". Man har naturligtvis en mentalhygienisk motivering. Sitter man i Statens biografbyrå hyllar man nämligen den dogmen, att ungdom tar skada av att se sex på film. Våld är däremot oskadligt, det kan visas i hur stora doser som helst. Inställningen avspeglar det faktum, att vi lever i en kultur som odlar krigiska dygder och undertrycker sexualiteten. Något forskningsmässigt stöd för denna uppfattning finns inte, ty inget av de länder som har råd med filmforskning skulle tolerera att man prövade hur sexscener inverkar på barn och ungdom. Däremot har man inte dragit sig för att undersöka hur barn och ungdom reagerar då folk tar livet av varandra. Både kliniska och experimentella data stöder uppfattningen att det är farligt att visa våld. Man riskerar ångestprovokationer, sömnrubbningar, psykosomatiska symptom, abnorm utveckling av rättskänslan (p.g.a. den nävrätt som deckarna, rättvisans representanter, praktiserar) samt imitation av avlivningsmetoder (stiletten). (Den som vill orientera sig om dessa undersökningar kan läsa Gunnar Klackenbergs bidrag i S0U 1951: 16, Ulf Himmelstrands i StockholmsTidningen 10/1 1964 eller Bertil Söderlings i Barn, nr 4, 1964.) Men ingenting av detta intresserar censorerna i Biografbyrån, de låter utan vidare Sverige översvämmas av gangsterfilmer.

Det är övervägande äldre herrar, som har beslutanderätten i pornografifrågor. För dem är sexuella impulser farliga, ty de har uppfostrats att lära sig att så är fallet. Den pornografidebatt som rasat i vårt land är ingenting annat än en spegling av dessa herrars sexualskräck. Yngre människor ser detta med löje, ty de har sluppit ifrån den äldre generationens ilskna tabuiseringar. Det är givetvis inte farligt att visa samlag för ett barn, innan detta ympats med sexualskräck.

Biografbyrån tycks utöva en dragningskraft på obscuranter. För att visa kompetensen hos dessa tjänstemän kan jag inte underlåta att citera ur det utlåtande, som byråns psykiatriska (sic!) expert avgav i samband med filmen "491": "Att mentala skadeverkningar genom film kan uppstå anser undertecknad vara ett rimligt antagande. Om så ej vore fallet undanröjes ju grunden för en väsentlig del av biografförordningen, tillkommen ur djupet av folkmedvetandet. Det vore egendomligt om ett kultursamhälle i sin lagstiftning skulle ha gjort ett så svårt misstag. "

Puritanerna sätter sig gärna på människovårdande poster, där de kan utöva makt. I enlighet med det moderna språkbruket att de sexuellt avvikande är sjuka och inte syndiga, så har man också gått över till att kalla samhällets åtgärder mot dessa "vård" och inte "straff". Detta är en nomenklaturförändring. Härav får man inte dra den slutsatsen att hämndlystnaden hos de sexuellt ortodoxa, som effektuerar denna "vård", skulle ha minskat. Fortfarande riskerar exhibitionisterna att utsättas för kastrering på våra sinnessjukhus. Dessa stympningar benämnes av en del psykiatriker terapi. Lagen kräver visserligen patientens medgivande för att ingreppet skall få äga rum, men denna frivillighet är illusorisk, ty psykiatriker är specialister på övertalning. Dessutom är patienterna preparerade med droger, och det finns ingen som kontrollerar hur det går till när de sätter sin namnteckning på det papper, som ger klarsignal för ingreppet. Det har på sistone lagts fram förslag att man i Sverige liksom fallet är i Danmark rent av skall ge domstolarna rätt att utdöma kastrering. I sanning förtjusande framtidsperspektiv.

När överläkare på mentalsjukhus ikläder sig rollen av offerpräster åt de bigotta, kan detta få särskilt olyckliga konsekvenser för patienternas del. Under mitt första vikariat som underläkare på ett mentalsjukhus blev jag vittne till en kastration av en exhibitionist, och detta är ett minne, som jag aldrig glömmer. Överläkaren ställde kravet att patienten antingen skulle låta kastrera sig eller också stanna kvar på sinnessjukhuset för resten av sitt liv. Trots detta vägrade mannen, som var mycket generad, kategoriskt att gå med på ingreppet. Några dagar senare var stympningen ändå ett faktum och överläkaren applåderade under ronden den underläkare, som utverkat patientens medgivande. När vi strax därefter kom in i patientens rum låg denne förstelnad i den djupaste depression och höll händerna för ansiktet. Dylika fall är så mycket mer upprörande som kliniska erfarenheter tyder på att exhibitionister ofta upplever kastration på ett mer fasansfullt sätt än andra människor.

En bisarr form av neo-puritanismen är nudismen (eller naturismen, som skall vara en mer seriös benämning). Rörelsen vill bota människan från den avskyvärda last, som består i att njuta av anblicken av en naken kropp, genom att göra nakenheten alldaglig. Den tycks också lyckas bra, ty man finner aldrig några erigerade manslemmar i deras publikationer. Däremot finner man då och då hatiska utfall mot "tittare" och "snuskhumrar".

Man kan inte eliminera vanföreställningarna hos en människa, som lider av förföljelsemani, en paranoiker, genom att tala honom till rätta eller genom medicin. Detta är välbekant för alla psykiatriker. Dock kan man genom lämpliga droger nedbringa "temperaturen" hos vanföreställningarna. På samma sätt skulle man önska att man kunde ge tabletter åt dem, som hyser fördomar mot folkgrupper. Åtskilliga av de personer som inte kan tolerera de sexuellt "abnorma", har på ytan en ljum inställning. Denna ljumhet är ofta bedräglig. De kan ge uttryck åt en välvilligt överseende attityd, och säga kloka ord om att erotik är den vuxna människans privatsak. Och de anser sig säkert storslaget generösa, då de säger sig inte ha något emot att den avvikande träffar en likasinnad och förverkligar sin perversa lycka tillsammans med denne. Men man lyckas ändå nästan alltid provocera aggressioner genom att fråga, varför de inte tycker att man skall hjälpa människor att knyta dessa kontakter, eller varför de inte gör någon insats själva.

Driftsprofil och perversitet. Sexualförbrytare

Sexualdriften är inte rätt och slätt en drift att fortplanta sig eller kopulera, som en del människor tycks tro. Den innefattar i själva verket ett mycket brett spektrum av olika beteenden, som alla har något gemensamt. Detta gemensamma, sexualitetens fundament, är vissa fysiologiska processer, som genom inlärning kan kopplas ihop med olika fysiska och psykosociala stimuli, olika objekt och riter. Även om vi inte vill kännas vid det, har de flesta av oss flera olika utvägar att välja mellan, då vi vill skaffa oss orgasm eller sexuell njutning.

Liksom varje människa har en begåvningsprofil har hon en driftsprofil, som är sammansatt av olika sexuella delbeteenden, såsom sadism, exhibitionism och urolagni -- för att ta några exempel. Då man kartlägger en individs driftsprofil bör man ta reda på följande:

1. vilka handlingar eller stimuli kan ensamma eller i kombination ge a) sexuella lustkänslor b) erektion c) ejakulation utan orgasm (= orgastisk impotens) d) orgasm utan ejakulation och e) orgasm och ejakulation
2. vilka beteenden har blivit a) sexuella behov och b) sexualtvång. En individs förmåga att stå emot ett behov beror naturligtvis inte enbart på behovets styrka, hans allmänna moraliska resistens spelar också en roll
3. i vilken turordning föredras olika handlingar för att tillfredsställa könsdriften 4) vilka sexuella beteenden ger ångest eller skuldkänslor

Detta är bara en grov skiss. En findiagnostik kräver dessutom att man orienterar sig om individens tabuprofil och allmänna moraliska nivå. För att ge en komplett bild bör man också undersöka de latenta drifterna. Hur detta skall gå till vet vi rätt lite om. Somliga djuppsykologer tror att vi hyser en böjelse för ett sexuellt beteende, så snart vi manifesterar en tillräckligt stark aversion mot det. Det finns dock psykologiska tester, som påstås kunna avslöja omedvetna impulser. Ett sådant är Rorschachtestet, som innebär att man visar suggestiva bläckfläckar för exploranden, som sedan får tala om vad han ser. Testet används ofta för att diagnosticera homosexualitet. Individer som saknar förmåga till introspektion och inte kan erkänna förbjudna impulser hos sig själva, tycks ha en benägenhet att projicera dessa på yttervärlden, ofta på det sättet att de misstänker andra för att hysa dessa böjelser. Många latenta homofiler anser sig t.ex. utsatta för homosexuella attentat.

En driftsprofil är en bruksanvisning för sexualnjutning. Att få sin driftsprofil kartlagd borde därför vara värdefullt för många individer. Frigida och impotenta människor kunde på det sättet t.ex. få reda på vilka stimuli och ceremonier, som skulle öka deras möjligheter att tillvarata sexualdriften. Och den som tror sig leva ett fullgott sexualliv, kunde få tips om "perversiteter", som ytterligare skulle öka intensiteten i lustupplevelsen. Det är möjligt att det är ytterst få av oss, som tar vara på de möjligheter, som finns nedlagda i våra driftsprofiler.

Vad vet ni nu om vår nästas driftsprofil och om driftsstrukturen i samhället? Praktiskt taget ingenting, inte ens med hjälp av Kinseyrapporten. På grund av den speciella förhörsteknik, som Kinsey begagnade sig av, är hans resultat delvis otillförlitliga. Kinsey var biolog och visste ingenting om hur man tar upp en psykiatrisk anamnes. Varje psykiatriker har erfarenhet av hur besvärligt det är att locka ur patienten uppgifter om sexualia, och ett förhör är en absolut obrukbar metod. Sådana hemligheter sitter djupt inne och yppas först sedan man blivit väl bekant med patienten.

Så mycket är i varje fall klart, att det finns ett mycket stort antal erotiska särlingar, som går oförlösta genom livet och tar med sina sexuella hemligheter i graven. De lider av sin sexuella ensamhet, och de tror inte att det finns någon människa. som kan och vill tillfredsställa deras könsdrift. Där har de nog fel. Även för individer med mycket speciella driftsprofiler bör det av statistiska skäl finnas ett antal idealpartners. Några förhoppningar skall de emellertid inte hysa, så länge våra lagstiftare anser, att människor icke får hjälpas att knyta sexuella kontakter.

Nu är slumpen tyvärr en dålig kopplare åt människor med sexuella avvikelser. De flesta resignerar också. Men en och annan erotisk särling gör heroiska försök att realisera sina drömmar. Ofta ruinerar han sig på bordellerna i Hamburg och Paris. Genom att bordellerna är olagliga i Tyskland och Frankrike, kommer personalen gärna att utgöras av moraliskt mindre nogräknade individer. Men vår erotiske särling har hört att dessa bordeller tillmötesgår alla slags perversa önskemål. Naturligtvis tar han t.ex. tacksamt emot erbjudandet, som spontant sker på dessa breddgrader, att få flera kvinnor på en gång som ett extra raffinemang. Hans speciella behov går kanske just ut på att flera samtidigt deltar i könsakten. Tyvärr missförstår flickorna i allmänhet hans avsikter och föreställningen blir ett fiasko. Däremot förstår de att vittja hans plånbok under seansen. Eftersom han oftast har starka aggressionshämningar, är han oförmögen att förhindra rofferiet. Han lämnar glädjehuset med tom plånbok och bitterhet i hjärtat. Han förbannar ödet, som gav honom en drift, som människor inte vill hjälpa honom att tillfredsställa.

"Perversitet" är ett ord, som man borde göra sig av med. Det är som gjort för obscuranter och demagoger. Det är inpyrt med vidskepelse, och dessutom är det ett skällsord. Enligt Kinsey används ordet på olika sätt i olika samhällsskikt. I socialgrupp III är samtliga sexuella yttringar perversiteter utom heterosexuellt samlag med mannen i överläge. Sexualvetenskapliga författare brukar reservera benämningen för sådana fall, då en person föredrar ett annat beteende framför coitus, när han vill tillfredsställa sin könsdrift. En man som onanerar eller har tidelag p.g.a. könsnöd kallas alltså inte pervers. De flesta anser väl nu för tiden att cunnilingus ingår i det normala förspelet, men i Californien fängslar man gifta män om de berör sina fruars könsorgan med tungan.

Våra fördomar rörande de sexuella avvikelserna är numera lika mycket färgade av den psykoanalytiska mytologin, som någonsin av den kristna. Bägge lärorna tillfredsställer vårt behov att fälla nedsättande omdömen om de erotiska originalen. Enligt de psykoanalytiska dogmerna är de infantila. De har "regredierat till ett infantilt beteendemönster", som den officiella termen lyder. Numera kallar sig anhängarna av denna skola "psykodynamiker" på grund av att psykoanalysen råkat i vanrykte -- men de är samma andas barn.

Ordet "pervers" intar en nyckelställning inom psykoanalysen. Enligt denna skola har barnet sexuella känslor och genomgår en sexuell utveckling. Allra tidigast är de sexuella känslorna knutna till munnen (orala stadiet), därefter övertar ändtarmen rollen som könsorgan (anala stadiet). När barnet bajar på sig så beror detta på att det ägnar sig åt anal onani. Till slut bosätter sig könsdriften i lyckliga fall i penis och vagina. Barnet påstås också normalt ägna sig åt alla slags sexuella perversioner, som försvinner med könsmognaden. Stör man nu denna utveckling med oförsiktiga ingripanden, kan det hända att individen inte blir av med sin perversion när han blir vuxen. Perversiteter skulle alltså uppkomma på samma sätt som psykoneuroser. Jag frågade en gång en känd psykoanalytiker om han kände till någon statistisk undersökning, som visade att människor med sexuella avvikelser genomsnittligt hade flera neurotiska symptom än andra människor, men någon sådan undersökning kände han inte till. Sådana spörsmål intresserar inte anhängarna av den psykoanalytiska sekten.

Det är inte bara psykoanalytikerna, som brister i förståelsen av att det sexuella beteendet kan variera liksom andra mänskliga beteenden. De delar denna intolerans med de flesta psykiatriker, som sysslar med sexuologi. Nästan alla sexualvetenskapliga handböcker vimlar av värdeomdömen så snart avvikelserna kommer på tal. (Kinsey är ett lysande undantag.) Modern sexualvetenskap och Moseböckerna visar en förbluffande enighet då det gäller att värdera sexuella beteenden. Erotiska särarter, som strider mot de i Gamla Testamentet fixerade normerna, rubriceras i moderna framställningar som sjukdomar, defekter, rubbningar, neurotiska symptom, psykopatologiska fenomen, utvecklingshämningar, perversiteter, abnormiteter etc.

Om man ger sig tid att penetrera texten i ett sexualvetenskapligt arbete, skall man finna fyra typer av argumentation för att perversioner är sjukliga yttringar (när man inte anser att detta är så självklart att det inte kräver något bevis).

1. Det är definitionsmässigt sjukligt att handla eller önska handla på ett sätt som strider mot omgivningens sociala konventioner. Ingen läkare skulle väl vilja godta denna sats när den presenteras så här brutalt, det vore, skulle man nog mena, att utarma sjukdomsbegreppet på medicinskt innehåll. Likafullt finner man ofta denna sats som en implicit premiss i sexualpsykiatriska sammanhang.
2. De "perversa" måste ju a priori vara sjuka, ty de beter ju sig så abnormt. Detta skall inses intuitivt.
3. Är man inte nöjd med 1) och 2) skapar man såsom psykoanalytikerna gör ett system av dogmer och axiom enligt vilka logiskt följer att de perversa är sjuka.
4. Det förekommer också att man tillgriper en empirisk metod. Man försöker påvisa att de perversa genomsnittligt har flera neurotiska symptom än andra människor, eller att de lider av någon somatisk sjukdom, t.ex. en hjärnskada. Det sista som förekommit i denna genre är att en uppsalaforskare med elektroencephalografi påvisat att några erotiska särlingar (transvestiter) haft abnorma elektriska strömmar i hjärnan, och dessa fynd har man gjort stort väsen av. Nu är detta ingenting märkvärdigt, i själva verket är det mycket vanligt med s.k. abnorma elektroencephalogram hos kliniskt friska individer.

Psykologerna har med övertygande experiment visat i vilken hög grad våra observationer vanställs av våra förväntningar. Har man föresatt sig att sätta sjukdomsetikett på de särpräglade, så är det risk för att man tolkar sina iakttagelser på ett partiskt sätt. Tycker sig en psykiatriker kunna konstatera att de perversa har fler psykiska störningar än andra människor, bör han dessutom se upp med följande två felkällor. För det första får han ett utvalt klientel, nämligen människor som har besvär av ett eller annat slag. En psykiatriker frestas inte att betrakta frimärkssamlande som en sjukdom därför att han bara kommer i kontakt med neurotiska frimärkssamlare. Han bör iaktta samma försiktighet i sina slutsatser då det gäller perversiteter. För det andra kan den "perverses" psykiska störningar vara sekundära och fullt adekvata till samhällets diskriminerande åtgärder mot honom.

Hos de stora sexuologerna, Hirschfeld, Krafft-Ebing, Havelock Ellis, Stekel m.fl. (obscuranter, som fått oförtjänt stora namn) finner man de fyra argumentationslinjerna parallellt i framställningen och dåligt isärhållna. Man döljer ett teoretiskt lättsinne bakom en uppstyltad terminologi. Med sådana metoder är det inte svårt att övertyga lekmannen, vars inställning redan är preformerad, om att perversiteterna är patologiska. Man har givit en vetenskaplig sanktion åt teologernas, juristernas och samhällsmoralens nedvärdering, en inställning som ytterst härrör från de vidskepliga och magiska föreställningarna i Gamla Testamentet.

Om man vill katalogisera perversionerna som patologiska fenomen eller biologiska normalvarianter är uppenbarligen en fråga om sociala värderingar. Det är bara lekmän och en del obscurantistiska psykiatriker, som menar att termen "sjukdom" har en fastställd betydelse. Denna term är inte stort bättre än "perversitet", den lämpar sig bäst för moralisk propaganda. Ser man vetenskapligt på saken, får man nöja sig med att konstatera att vissa sexbeteenden är mer eller mindre sällsynta eller att de strider mot konventioner och lagar i det ena eller det andra samhället.

Personligen delar jag Kinseys värdering att "perversiteter" är normalbiologiska fenomen (vilket givetvis inte motsäger att de i något enstaka fall kan vara symptom på en sjukdom på samma sätt som gott humör kan vara symptom på sinnessjukdom och noggrannhet på hjärnskada). Kinsey, som kom i kontakt med åtskilliga fall av homofili, zoofili och exhibitionism, tyckte inte att dessa i allmänhet företedde sådana psykiska symptom, som berättigade till sjukdomsdiagnos. De "perversas" huvudsakliga bekymmer enligt hans resultat var omgivningens moraliska reaktioner.

Jag kommer att propagera för min positiva värdering av sexuella avvikelser genom att visa att motsvarande beteenden förekommer hos djuren och har vunnit sanktion hos åtskilliga primitiva och civiliserade folk. Inte för att jag tycker att det är något moraliskt uppfordrande i en sådan biologisk-sociologisk argumentation (ty varför skall vi apa efter aporna?), men en del människor blir faktiskt imponerade (det som djur och vildar gör är gubevars naturligt) och låter sig övertalas på detta sätt. Jag tjänar sålunda mitt syfte att göra perversiteterna respektabla i folks sinnen, därför kommer denna synpunkt att dyka upp då och då i framställningen.

Det skulle onekligen vara roande att göra en sociologisk undersökning av psykiatrikernas verbala beteende i sexsammanhang. Kan man inte stimulera någon modernt logistiskt skolad fackfilosof eller vetenskapsteoretiker att röra om lite i denna semantiska gröt?

Om perversiteternas uppkomstmekanism finns en oändlig mängd teorier. Numera är man i de flesta läger benägen att ge föräldrarna skulden. Ser man på saken mera biologiskt, kan man konstatera att lågtstående djur har sina behov (instinkter, drifter) strängt och oföränderligt knutna till vissa yttre betingelser eller stimuli. Ju högre upp man kommer i djurserien, desto mer plastiska blir behoven (och vissa med behoven delvis sammanhängande fysiologiska reaktioner, t.ex. salivation) och de kan kopplas ihop med olika stimuli. Att dessa förknippningar beror på inlärning har gjorts sannolikt med djurförsök, bl.a. Pavlovs kända experiment med hundar, vars salivutsöndring han lyckades betinga till olika signaler.

Det skulle alltså vara människans höga intelligens, som möjliggör att hennes uttömning av könssekret kan kopplas ihop med så skiftande yttre betingelser -- som med andra ord gör henne disponerad för "perversiteter". Ifråga om sexuella variationer är människan vida överlägsen alla andra djurarter, även om chimpanserna uppvisar många parallella särbeteenden, t.ex. exhibitionism (Kinsey). Moralisterna, som vill fixera könsdriften till vissa stimuli, strävar i själva verket efter att göra oss mera primitiva och djuriska i sexuellt hänseende.

Det är givetvis möjligt att de inlärningar, som ligger bakom "perversiteterna", lättare kommer till stånd hos personer med emotionella skador (eller viss konstitution), men därom vet vi inget.

Strängt taget äger vi nästan inga kvalificerade kunskaper om de sexuella avvikelserna. Det finns visserligen sjukhusjournaler, men inga statistiska bearbetningar av dessa. Dessutom brukar den sexuella anamnesen vara dåligt penetrerad. Kriminologin har en del material att bjuda, men detta är övervägande kasuistiskt och anekdotiskt. Slutligen finns det en viktig omständighet, som försvårar för att inte säga omöjliggör all forskning på det här området. Det material, som står till vårt förfogande, utgöres ju av fall som kommit till polisens och sjukhusens kännedom. Dessa kan naturligtvis inte på något sätt vara representativa, och det vore dåraktigt att utifrån detta material dra några slutsatser om sexuella särarter. Ändå är det detta som sker när man påstår att "perversa" människor genomsnittligt är mer missanpassade än andra.

Uppsöker någon en läkare så är det väl a priori troligt att han har det besvärligt, vare sig han är pervers eller inte. Lika trivialt är det att de personer som finns antecknade i polisregistret är mer brottsliga än de, som inte registrerats där. Folk tror att de "perversa" är farliga bl.a. därför att de aldrig får höra talas om perversioner utom då de läser i tidningarna om sexuella övergrepp. Efter sexualmorden sommaren 1963 förekom en det skriverier i dagstidningarna, där jurister talade om samhällets behov av att skydda sig mot de "sexuellt rubbade". Att skriva på det sättet är ansvarslöst med tanke på människors benägenhet att identifiera de "sexuellt rubbade" -- dvs. individer med sexuella avvikelser -- med sexualbrottslingar. Dessutom är det osakligt, då det inte finns någon undersökning, som visar att de "perversa" gör sig skyldiga till fler våldsbrott än människor med ett så kallat normalt instinktsliv.

Orsaken till att en person begår ett sexualbrott kan vara ett starkt tvång, eller också bero på att han saknar hämningar. Bland de hämningsdefekta sexualförbrytarna brukar man skilja mellan de primärt ohämmade och de avhämmade. Hos de primärt ohämmade kommer aldrig det värde- och normsystem, som utmärker människor i deras sociala miljö, att etableras. Att tabuiseringarna inte kommer till stånd kan bero på efterblivenhet eller hjärnskador, möjligen också på bristfällig uppfostran. De flesta incestare tillhör enligt Kinberg denna grupp. Den avhämmade har däremot en gång haft intakta hämningar, men till följd av sinnessjukdom, alkoholism eller hjärnförändringar i samband med åldrandet har en moralisk nedgång skett. Hos de hämmade, t.ex. en del exhibitionister och våldtäktare, har man ibland tyckt sig kunna iakttaga ett överdimensionerat tabusystem, vilket bl.a. skulle ge sig till känna i den skräckreaktion, som åtföljer gärningen. Vissa farliga sexualförbrytare lider av periodiska omtöcknings- eller excitationstillstånd av närmast epileptisk karaktär, ofta kanske provocerade av alkohol. Även om dessa individer till vardags skulle ha en god moralisk motståndskraft, kan de vid dessa tillfällen förlora kontrollen över sina drifter. Det kan då hända att de gör sig skyldiga till sexuella våldshandlingar med tragiska följder.

Det vore orimligt att tro, att de brister som i brottslingarna har i sin personlighetsutrustning också finns hos laglydiga personer. Men inte minst rättspsykiatriker har en benägenhet att överföra de egenskaper, som de finner hos sina sedlighetsförbrytare, på alla sexuellt avvikande människor.

Allt tyder på att höggradiga avvikelser överlag är betydligt vanligare bland män än kvinnor, detta trots att kvinnan i vår civilisation har större förmåga att dölja sin sexuella läggning.

En enda sak kan vi vara riktigt säkra på. "Perversiteterna" medger stora lyckomöjligheter för människorna. Därför är "perversiteterna" i sig själva goda, och därför bör de uppmuntras.

Incest

Incesttabut är ett av de mest universella av alla människans sexualförbud, och nästan alla naturfolk har något slags tabu, som reglerar sexualiteten mellan släktingar. Däremot praktiseras blodskam hämningslöst inom den övriga djurvärlden, där man inte heller påträffar någon instinktiv motvilja. Före Islam var incest tillåten i många arabiska länder, och de egyptiska faraonerna tvingades gifta sig med sina systrar för att bevara blodet rent. Hos en del polynesiska folk, där incest är strängt tabubelagd, ingår samlag i förbjudna led i ceremonielet vid religiösa festligheter. I allmänhet hat incestbegreppet ett vidare omfång hos primitiva stammar och inbegriper allt könsumgänge inom en större grupp oavsett blodsband.

Blodskam är en mycket uppskattad sysselsättning bland gudar och gudinnor, och människan tycks i alla tider ha fascinerats av detta motiv, även om inställningen har varit ambivalent. Å ena sidan finner de flesta av oss tanken på könsumgänge med våra närmaste blodsförvanter fysiskt motbjudande, å andra sidan har tanken på incest mellan andra människor en stark voyeuristisk lockelse. Blodskamsmotivet är också mycket utnyttjat i skönlitteraturen; däremot vågar sig boulevardbladen inte på detta motiv, trots att det har stort pornografiskt värde.

Om orsaken till incestförbudet finns en rik flora av kvasiteorier. Psykoanalytikerna är givetvis med på ett hörn. De håller fram sitt Oidipuskomplex, som är ett "Sesam öppna dig" när det gäller att förklara alla möjliga mänskliga livsyttringar, vare sig de är patologiska eller inte. En psykoanalytisk tänkare, Alexander, har t.o.m. sagt, att om man slopar alla lagar och förordningar så kommer samtliga brott att öka utom två, nämligen incest och fadermord.

Straffet för incest är i de flesta länder grymt. Enligt den mosaiska lagen är incestaren och hans avkomling dömda till Gehenna, och den profana rättsskipningens uppgift i sammanhanget är bara att snabbast möjligt förpassa dem dit, i 1734 års svenska lag stadgades inte bara dödsstraff för blodskam, utan brottslingen undandrogs även favören att begravas på kyrkogård. Under upplysningen lyckades flertalet av de europeiska staterna i någon mån frigöra sig från Moseböckernas inhumanitära patos och straffsatserna mildrades, dock ej i Sverige, där dödsstraffet kvarstod ända till 1864. Bland de avrättade finner man många mödrar, vilket är anmärkningsvärt, då incest mellan moder och son är ytterligt sällsynt. Tydligen har man funnit denna form av incest så anstötlig, att man kunnat avrätta folk enbart på misstankar.

Ännu i våra dagar är incest kriminell i Sverige, och den nya brottsbalken kommer inte att medföra någon förändring i detta hänseende. Bestämmelserna i den nu gällande strafflagen är drakoniska. I 18:1 stadgas sålunda följande:

Öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra dömes den äldre till straffarbete från och med ett till och med sex år samt den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse. Har släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den som ej fyllt femton år eller var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Små barn visar ofta ett mycket påtagligt intresse för sina föräldrars könsorgan. Psykoanalytikerna anser att det är av största vikt för barnets psykosexuella utveckling, att föräldrarna ej avvisar detta närmande, som i vissa fall kan bli intensivt libidinöst. Eljest riskerar man, hävdas det, olika emotionella störningar senare i livet, psykoneuroser, sexuell invaliditet etc. Hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte. I varje fall tror jag att det är svårt för barnen att utveckla lyckliga instinktiva känslor för föräldrarna, om de inte tillåts "leka under täcket". Sker avvisandet bryskt, lägger föräldrarna troligen grunden till att det sexuella får den skuld- och ångestladdning, som är den nuvarande vuxengenerationens dilemma.

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn ("tunnelleken"), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel. För föräldrarna föreligger alltså alternativet att antingen utsätta sig för risken att dömas till mångårigt straffarbete (mellan fyra och tio år) eller också att äventyra barnens psykosexuella utveckling. Makarna kunde ju nämligen bli osams, och den ene göra anmälan om incest.

Kan nu de vanligen förekommande genitala lekarna mellan föräldrar och barn rubriceras som "otukt" i lagens mening? Läser man Stjernbergs "Kommentar till strafflagen, kap. 17-18", som tycks vara avgörande för praxis, får man ingen säker vägledning (utom i fråga om sadistisk misshandel av barn, vilken inte är att hänföra till otukt och som vårt rättsväsende följaktligen behandlar mindre strängt.) Jag har frågat en allmän åklagare om saken och fått beskedet, att otukt inte nödvändigt behöver förekomma om barnet manipulerar med faderns penis; får fadern därvid erektion har han emellertid gjort sig skyldig till kriminell incest. Det är alltså säkrast att helt avstå från att ta barnen med sig i sängen. Skulle det bli fiendskap mellan makarna, kan hustrun alltid göra gällande att mannen haft erektion, och han torde få svårt att bevisa motsatsen.

Från och med 1965 kommer "leken under täcket" att rubriceras som "otukt mot barn" eller "otuktigt beteende", och man riskerar bara fängelse i fyra år. För incest krävs i den nya brottsbalken samlag.

Kan det vara rimligt att kriminalisera incest mellan vuxna människor? Finns det någonting att vinna ur individual- eller allmänpreventiv synpunkt på att, som nu ideligen sker, döma debila incestare till mångårigt frihetsstraff? De lagstiftare som har ansvaret för den nya brottsbalken anser tydligen att så är fallet. För att kunna ta ställning till denna fråga bör man emellertid skaffa sig lite reellt vetande om blodskam och inte ta som utgångspunkt vidskepliga och fantasifulla föreställningar. Nu förfogar vi i Sverige över Kinbergs stora undersökning i frågan, som är en utomordentligt ingående sociologisk, medicinsk och psykiatrisk studie.

Innan jag går in på denna, vill jag först avfärda två argument, ett medicinskt och ett socialfilosofiskt, som brukar anföras mot upphävandet av incestförbudet. Den medicinska invändningen är att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration (fotnot), sjuklighet, idioti och sterilitet som följd. Inavelsexperiment på djur, undersökningar av incestbarn samt studier av isolat (öbefolkningar, avlägsna socknar etc., där inavel förekommer i stor utsträckning) jävar i huvudsak detta påstående. Det föreligger visserligen en något ökad risk för uppkomsten av vissa recessivt ärftliga sjukdomar, men denna riskökning är negligerbar om sjukdomen inte tidigare manifesterat sig i släkten, och det skulle ur eugenisk synpunkt vara mera befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker. Dessutom är ju preventivtekniken så utvecklad numera, att man knappast behöver befara en icke önskad avkomma.

Det socialfilosofiska argumentet hävdar dels att familjen är en nödvändig beståndsdel i en samhällskropp, dels att incest utgör ett hot mot denna institution. En dylik uppfattning kom bl.a. till uttryck i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk 1953, där incest inrangerades bland brotten mot familj. För att hyfsa denna diskussion, som förts med idel aprioriargument, måste man skilja mellan två frågeställningar - nämligen 1) i vilken utsträckning kan incest tänkas störa relationerna inom en familj, och 2) kommer upphävandet av det legala incestförbudet att medföra en ökning av incestfrekvensen. Även om incest vore aldrig så skadlig för familjen får en avkriminalisering ändå inte några sociala följder, om inte incestfrekvensen ändras Detta är trivialt, men det måste tydligen sägas. Låt oss nu se om Kinbergs undersökning kan belysa dessa frågor.

Kinbergs material omfattar 100 fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937. Då han endast tagit med sådana incestare som genomgått rättspsykiatrisk undersökning är materialet inte helt representativt, och det är givet att psykiska abnormiteter av olika slag måste bli överrepresenterade. Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare.

Samtliga incestare tillhörde socialt och kulturellt sett ett bottenskikt. De i särklass vanligaste yrkesbeteckningarna var "lantarbetare" och okvalificerade kroppsarbetare som ofta förde en nomadiserande tillvaro. Praktiskt taget alla var hämningsdefekta, de flesta primärt ohämmade p.g.a. en försummad uppfostran, ofta i förening med tidiga hjärnskador. Ett mindre antal fall var avhämmade som en följd av åderförkalkning i hjärnan eller i något enstaka fall på grund av schizofreni och alkoholism. Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottslig. Om man bortser från själva blodskamsbrottet, så fanns det ingen påtagligt ökad kriminalitet hos incestklientelet.

Knappast någon av incestarna hade före incestdebuten företett några sexuella abnormiteter, men det förefaller med hänsyn till uppgifterna om samlagsfrekvens som om incestklientelet genomsnittligt hade en något starkare könsdrift än normalt. Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten. Denna abstinens med ty åtföljande driftsuppladdning i kombination med den låga hämningströskeln anger Kinberg som de viktigaste orsakerna till incestbeteendet. Han kommer fram till att vi här inte har att göra med en perversion utan en "driftsförveckling".

Huruvida incest destruerar familjerelationer lämnar undersökningen inget besked om. Incesten ägde i de flesta fall rum i splittrade och neurotiserade familjer, som redan före incestdebuten befann sig i upplösning. I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrades, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade hustrun. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Det skulle föra för långt att gå in på de psykiatriska detaljerna i denna fängslande undersökning. Kinberg anser sig emellertid kunna dra den slutsatsen att incest såsom profylax och individualprevention är helt irrationell och ur humanitetssynpunkt förkastlig. Med hänsyn till incestklientelets beskaffenhet ur social och psykisk synpunkt tror sig Kinberg kunna fastslå, att ett upphävande av det legala förbudet ej kommer att medföra en ökning av incestfrekvensen. Vidare menar Kinberg, att samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas såsom frihetskränkande otukt.

Det förefaller som om den nya brottsbalkens upphovsmän har en annan uppfattning än Kinberg, i varje fall handlar de stick i stäv mot hans rekommendationer. Egendomligt är att man i kommentarerna till lagförslaget inte med ett enda ord omnämner åsikten hos den rättspsykiatriker, som mest ingående studerat detta problem i Sverige (och kanske i hela världen). Detta kan rimligen inte bero på att man inte känner till Kinberg och hans undersökningar. Känner man sig möjligen inom juristkåren förolämpad av dennes inte alltid så juristvänliga patos?

Hur kommer det sig att de högre socialgrupperna inte alls finns med i Kinbergs material? Beror det på att dessa inte ägnar sig åt incest eller att denna inom dessa grupper är lättare att dölja? Att incest äger rum i socialgrupp I vittnar de psykiatriska anamneserna om där många kvinnor berättar om sexuella episoder i barndomen tillsammans med fadern. Kinberg har säkert rätt när han påstår att det föreligger en stor diskrepens mellan den reala och legala incestfrekvensen. I gengäld drabbas de som kommer under åtal desto hårdare av lagens damoklessvärd.

Exhibitionism

Om man får tro nudisttidningarnas skribenter har alla människor ett behov av att blotta sig inte endast för sol och vind utan även är publik. Detta skulle, förutom rent kroppsliga välbehagskänslor, också inbringa andliga upplevelser av frihet och renhet enligt rörelsens teoretiker. Vilken karaktär de somatiska lustupplevelserna nu än kan ha, så tycks de i varje fall inte härröra från genitalsfären. Vid en genomgång av bildmaterialet i rätt många av rörelsens publikationer har jag nämligen inte funnit en enda erigerad fallos. Huruvida dessa reportage är sanningsenliga eller friserade överlåter jag åt läsarens bedömande.

En mera uttalad drift att exponera sig föreligger säkert endast hos en minoritet. Tvärtemot vad som ofta påstås är lusten att blotta sig nog utbredd bland kvinnorna. Den kvinnliga exhibitionismen kan emellertid ofta tillfredsställas på legitim väg genom teater och varieté, och den har dessutom inte samma strängt genitala karaktär som den manliga. Att den inte utgör något kriminalpolitiskt problem sammanhänger säkert också med kvinnans bristande sexuella företagsamhet. Det kan naturligtvis tänkas att det går omkring ett stort antal kvinnor med överhettade genitalexhibitionistiska fantasier, men därom kan vi ingenting veta.

Den kunskap som vi har om exhibitionismens väsen bygger på sådana fall, som kommit till polisens kännedom. 1957 lagfördes i hela landet 464 fall, 1961 var siffran uppe i 804. Ändå anses detta endast vara en bråkdel av den reala brottsfrekvensen. Det material som står till förfogande är alltså inte representativt ens för den kriminella exhibitionismen, ännu mindre då för exhibitionismen över huvud taget. Ett så stympat urval kan endast ge en illusorisk kunskap. Genomsnittligt sett måste det vara de personlighetsmässigt sämst utrustade blottarna som grips.

Exhibitionism kan helt allmänt sägas föreligga, då någon blottar sitt könsorgan för annan i syfte att uppnå sexuell lust. Detta beteende kan iakttas hos apor och förekommer allmänt hos barn. Hos många primitiva folk har det t.o.m. varit en samhällsinstitution och de gamla grekerna gav stort utrymme åt denna särart vid sina fester. Man kan alltså med skäl tala om en normalbiologisk variant, om man nu nödvändigt skall göra en värdering. Men psykiatrikerna har huvudsakligen varit intresserade av att konfirmera juristernas och samhällsmoralens redan etablerade nedvärdering. Man har talat om degeneration (Seiffer), psykopati (Krafft-Ebing), neuropati (Havelock Ellis), psykosexuell infantilism (Freud, Stekel), tvångsneuros (Rickles), svag personlighet (Plaut), patologisk personlighet, pervers personlighet, neurasteni, epilepsi etc. Alla dessa skrala diagnoser, understödda av flitigt filosoferande, tjänar syftet att kamouflera att vi ingenting vet och ingenting har funnit.

Man har använt sig av olika argumentationsmetoder för att propagera sin värdering. 1) Exhibitionism är enligt våra begreppsbestämningar ett patologiskt beteende eller kan a priori endast förekomma hos psykiskt sjuka individer. 2) Exhibitionister företer de facto neurotiska och andra psykiska symptom och defekter. De flesta författarna på det här området blandar ihop de deduktiva och de induktiva synpunkterna på ett mycket ogenomtänkt sätt.

En annan omtyckt sysselsättning hos sexuologer (också hos dem som officiellt tar avstånd från den s.k. existentialpsykiatrin), är att anställa djupsinniga, närmast estetiserande betraktelser angående det exhibitionistiska beteendets innebörd, hur blottandet skall tolkas. Man finner då att blottandet är en symbolisk kärleksförklaring, en "psykisk defloration" (Havelock Ellis) och en projektion av den erotiska egenkärleken på omvärlden (Stekel). Somliga psykoanalytiker tror att blottandet är ett uttryck för kastrationsångest; genom att iaktta hur åskådaren reagerar med vämjelse övertygar sig blottaren om att hans könsorgan är oskadat. Man kan inte läsa något större arbete om exhibitionismen utan att matas med den här sortens snillrikhet.

Rättspsykiatrikern, docent Bo Gerle, har följande uppfattning om exhibitionisterna: "Den sannolikt största gruppen av dessa sexualbrottslingar utgöres emellertid av yngre män utan påfallande psykopatologiska drag, även om de flesta förete mer eller mindre psykiska särdrag". (SOU, 1953:14)

Går man till den kasuistik, som de sexualvetenskapliga författarna presenterar, och håller man sig därvid strikt till de sakuppgifter som meddelas (och struntar i värderingar och nedvärderande diagnoser), så får man det intrycket att det i stort sett rör sig om friska människor. Kanske är frekvensen av psykiska störningar och missanpassning något större än man har rätt att vänta av ett normalmaterial, men detta är i så fall inte så märkvärdigt med tanke på den våldsamma diskriminering, som dessa människor utsätts för i vår civilisation. Om man skulle bestraffa alla som övade samlag, så tror jag inte ens att den sexuellt ortodoxe skulle bli särskilt välanpassad.

Blottarna utgör ett mycket brokigt klientel. Enligt Plaut, som undersökt 184 fall, finns alla yrken representerade, och exhibitionisterna skiljer sig inte socialt och intelligensmässigt från en genomsnittspopulation. Ungefär hälften är ogifta och typiskt är att de gifter sig sent. Beteendet är vanligast i den yngre medelåldern och man finner ytterst få åldringar i materialet. Ofta rör det sig om lite skygga, "enstöriga" personer, som har svårt att komma i kontakt med kvinnor på ett naturligt sätt. Enligt svenska rättspsykiatriker (Holmstedt) har de oftare överdrivna än underutvecklade sexualhämningar. Ett bevis för den saken kan ju vara den skräckreaktion, som blottandet regelmässigt är förknippat med. Blottarna anses i allmänhet ha en svag men lättväckt könsdrift, och de är energiska masturbanter. Många är impotenta, men en del exhibitionister upprätthåller samtidigt en konventionell heterosexuell förbindelse. Typiskt i detta fall är att aktiviteterna inte kan ersätta varandra.

Själva blottandet har en stereotyp, rituell prägel. Akten är planlagd och äger rum i parker och trappuppgångar, publiken utgöres av kvinnor och någon gång barn. Blottaren är nykter och ser oftast till att han har reträtten klar. Målet är att fästa åskådarens uppmärksamhet på penis. Är det mörkt belyser han penis med en ficklampa. Då han observerar kvinnans reaktion inför framvisandet av könsorganet, får han erektion och ofta utan tillhjälp av några masturbatoriska åtgärder en blixtsnabb ejakulation. Överraskningsmomentet är viktigast. Ofta eftersträvar han en reaktion av avsky. Samlag vill han däremot inte ha, och skulle kvinnan göra ett närmande skulle njutningen försvinna.

Alla blottare följer givetvis inte detta mönster, som avser typiska fall. Ibland agerar de mycket djärvt och burleskt. De kan springa in spritt nakna på teatrar eller vandra omkring på tåg eller livligt trafikerade gator endast iförda t.ex. bysthållare. Den mest oförvägne av alla exhibitionister som jag känner till är cynikern Peregrinus Proteus som hade för vana att ställa sig spritt naken på ett torg och onanera inför en stor folksamling En del anlägger en mycket fiffig klädsel för att snabbt och effektivt kunna exponera behagen då tillfälle erbjuder sig. Denna kan bestå enbart av hatt, skor, en lång överrock samt ett par benkläder, som klippts av så att de enbart när upp till knäna. En elegant söndagsflanör -- och ändå behövs det bara att kappan öppnas för att alla härligheterna skall uppenbaras.

Blottaren är inte särskilt meddelsam vid förhör, och det är nästan helt omöjligt att kommunicera med honom om hans motiv eller upplevelser i samband med expositionerna. Det tycks i alla fall röra sig om en kombinerad skräck-lustupplevelse, som utövar en oemotståndlig dragningskraft. Ibland förefaller det som om blottandet skulle ge något slags ångestlindring. För många är blottandet den enda utvägen till en adekvat utlösning av den driftsmässiga energin.

Blottarna är ständiga recidivister. Den magiska befrielse från spänningar, som den exhibitionistiska riten ger, utövar en intensiv lockelse och en normal beredskap mot tabubelagda impulser är inte tillräcklig för att hålla tillbaka beteendet. Här kan man med fog tala om en specifik struktur hos driftslivet, där behovet att blotta sig framträder med en säregen styrka. I vissa fall tycker man sig ha anledning att anta att det föreligger något slags exhibitionistisk "förförelse", som skulle ha givit startsignalen till det habituella blottandet. Det kan ha gått till på det sättet att den unge mannen, innan hans sexuella beteende danats, överraskats av en kvinna då han masturberat och därvid fått en intensiv skräck-lustupplevelse, som ökat utbytet av masturbationen. Behovet att på nytt erfara denna fascinerande lust förmår honom till upprepade exhibitionistiska seanser, och så småningom har en sexualvana etablerats som blir svår att bryta.

Naturligtvis kan förevisandet av könsorganet vara en tvångshandling på samma sätt som tvånget att trampa på skarvarna mellan trottoarstenarna eller att utföra ceremonier före insomnandet på kvällen. Det är i själva verket inte otypiskt för tvångsneurosen, att patienten förelägger sig pinsamma uppgifter. Även om dylika tvångsneurotiska manipulationer av psykoanalytikerna ges en djupsinnig, sexualsymbolisk innebörd så bereder de i varje fall inte aktören några genitala lustupplevelser, och han får inte erektion. Den som blir vittne till en dylik kompulsiv blottning uppfattar den nog mera som en olyckshändelse och brukar inte anmäla saken. Penis exponeras också blott för bråkdelen av en sekund, och gärningsmannen ser enbart besvärad ut.

Det händer ibland att man ertappar gamla alkoholister, pedofiler, imbecilla och andra sexuellt ohämmade individer med blottad penis på offentliga platser. Dylika fall av accidentell blottning rubriceras ofta felaktigt som exhibitionism. Ett typfall är den lallige ölgubben, som står och urinerar i en park där barn och kvinnor vistas och kanske glömmer att knäppa gylfen.

Exhibitionism kan i enstaka fall vara symptom på sinnessjukdom. Bl.a. kan sådana handlingar ingå i det bisarra beteendemönstret vid vissa schizofrenier.

Allt som sagts hittills gäller de lagförda blottarna. Vad vet man nu om de exhibitionister, som lyckas bemästra sina impulser? Låt oss kalla dem fantasiblottare. Ja, egentligen vet man ingenting om dem, trots att rättspsykiatrikerna påstår motsatsen. Troligen finns det ett mycket stort antal män med ett exhibitionistiskt fantasiliv. Kanske är frekvensen ute i populationen en promille, kanske en procent, kanske t.o.m. betydligt högre. Hur många impotenta män är i själva verket blottare, som inte vågat forska i sitt driftsliv? Om man får tro psykoanalytikerna så utgörs fobikerna1 i synnerhet de som har torgskräck, av potentiella exhibitionister.

Psykoanalytiskt orienterade rättspsykiatriker (Yngve Holmstedt) tror att exhibitionister (liksom skoptofiler) lider av en periodisk ångest, som de bara kan befria sig från genom att blotta sig (titta). Man förlorar respekten för denna uppfattning när man vet hur lösligt dessa psykoanalytiker (Holmstedt föredrar att kalla sig psykodynamiker, men det gör ingen skillnad) handskas med begreppet "ångest". Alla slags kroppsliga och psykiska symptom, huvudvärk, hjärtklappning, svettningar, ont i magen, depression, tvångshandlingar etc. utnämns till symptom på ångest, när teorin så kräver (enligt vanligt språkbruk är ångest själv ett symptom, en upplevelse av specifik karaktär). Och det gör den i detta sammanhang, ty man vill bevisa att exhibitionister är infantila. Lyckas man göra troligt att exhibitionister lider av sexualångest så är saken klar, sedan har man andra axiom, som sköter resten av bevisföringen.

Holmstedt kan inte föreställa sig att en blottare någonsin kan vara "vän" med sitt driftsliv. Enligt hans uppfattning är driften att visa penis en infantil rest, som dröjt sig kvar i den vuxna personligheten utan att kunna införlivas med denna. Detta är inlärd psykoanalytisk jargong, för att inte säga ren gallimatias. Det är givet att den som riskerar att fängslas för en handling inte är vän med denna, då han konfronteras med rättvisans representanter, till vilka rättspsykiatrikerna måste räknas. Naturligtvis måste det te sig mer opportunt för honom att göra gällande, att han varit offer för en oemotståndlig, jagfrämmande impuls. Men detta är trivialt och medger inte några intressanta slutsatser.

Jag känner personligen en fantasiblottare, som absolut inte kan sägas vara ovän med sin drift, tvärtom måste man säga att driften att blotta sig ingår som en mycket väsentlig beståndsdel i hans personlighet. Med hans tillåtelse skall jag dra detta fall.

Det rör sig om en ung, introspektivt lagd man, som begåvningsmässigt ligger högt över genomsnittet. Hemmiljön puritansk. Hans tabu- och normsystem är överutvecklat och hans självkontroll minutiös. Det är en astenisk, ängslig och perfektionistisk människa, omständlig och ineffektiv i sitt arbete. Han företer en del tvångsneurotiska symptom, eljest är han frisk. Med hänsyn till hans rika intellektuella utrustning är hans relationer till andra människor förvånansvärt torftiga. Bortsett från att han onanerar flitigt, präglas hans tillvaro av asketism. Något utbyte av samlag har han inte.

Han redogör mycket gärna för sin sexuella avvikelse, man skulle alltså också kunna kalla honom en andlig exhibitionist. Hans bikt jävar allt pratet om det låga och tarvliga i de perversa upplevelserna. I samband med onanerandet föreställer han sig agera i olika exhibitionistiska sammanhang. De upplevelse som därvid förmedlas har det mest sublima andligt-intelIektuella innehåll och är förmodligen besläktade med religiösa erfarenheter. Blottandet är i fantasin ofta förbundet med något slags panteistisk lycko- och snällhetskänsla, som ibland är masochistiskt färgad. Förnedringen är ett ständigt återkommande tema, och den får en metafysisk aspekt. Genom blottställandet av den egna löjliga och groteska uppenbarelsen erfar han en ökad möjlighet att uppleva den mänskliga värdigheten såsom oberoende av alla värdighetens tillbehör. Ibland dominerar det masochistiska inslaget, och han upplever ett veritabelt Golgataäventyr med korsfästelse och bespottelse. Visioner av frihet, broderskap, upphöjd ärlighet eller av förlösning i vissheten om att han accepteras som han är med alla sina skavanker, kan föresväva honom. Sina kontaktsvårigheter rationaliserar han genom att förklara, att han uppfattar blottandet som ett oundgängligt preludium till djupare mänskliga relationer.

Alla slags drastiska situationer äger rum i denna mans inbillning. Ibland fantiserar han blott och bart om att visa penis för en obekant kvinna. Andra gånger drömmer han om att uppträda naken på en scen inför en stor och blandad publik. Inför detta auditorium vill an förnedra sig maximalt med hjälp av burleska danser och andra åtgärder, t.ex. genom att säga fula ord, onanera, sitta på pottan, kleta ner sig med avföring eller öva tidelag. Åskådarna skall gärna visa ironi eller avsky, och helst skall sarkasmerna hagla över aktören. Vad han söker är den yttersta förödmjukelsen. Det manliga inslaget i publiken skall han inte uppleva som störande, tvärtom skulle detta öka eggelsen. Ibland kan han inte föreställa sig någon högre lycka än att få visa sin erigerade penis för en man.

De masturbatoriska fantasierna ger honom emellertid ingen verklig avspänning eller förlösning. Ejakulationen blir en antiklimax och efterlämnar en stämning av retlighet och dysfori samt ett tvång att masturbera på nytt. På detta sätt uppstår ett kraftödande excessivt onanerande, som lämnar honom utmattad och otillfredsställd. Den salighet och den förhöjda livskänsla som förmedlas i fantasierna upplever han aldrig påtagligt. Övertygelsen om att dessa upplevelser kan erfaras kvarstår dock, och detta gör honom upprörd och verkar störande på hans arbetsro.

Gör denne fantasiblottare nu aldrig något försök att realisera sina drömmar? Jo, det har hänt ett par gånger, men han misslyckas alltid, ty modet sviker honom i det avgörande ögonblicket, trots att han förbereder sig minutiöst och vidtar alla slags barocka försiktighetsåtgärder. Efter ett sådant misslyckande grämer han sig och lovar sig själv att det skall gå bättre nästa gång. En sommardag for han till en avlägsen skogstrakt och vandrade omkring naken med ett par badbyxor i handen. Plötsligt såg han på avstånd två ensamma kvinnor komma gående på en skogsäng. En önskesituation! Två personer på en gång som han kunde blotta sig för och ingen polis i närheten! Intressant är den manöver varigenom han lyckades klara sig ur knipan. Genom att benämna kvinnorna mor och dotter införde han nämligen ett nytt tabu i sammanhanget, ett tabu, som inte gick att kränka. Det var otänkbart för honom att blotta sig för mor och dotter när de var tillsammans, alltså behövde han inte känna några skuldkänslor för att han svek sin avsikt.

Nu vet jag inte hur pass representativ denne man är, men han kan inte rimligen vara unik. Den adekvata lösningen på hans problem skulle vara att man sammanförde honom med en grupp människor, som inte hade någonting emot manlig striptease. Hur går sådant till i vårt samhälle? Vilka insatser gör vårt människosinnade samhälle för att tillfredsställa dessa individers behov?

Svaret på denna fråga är naturligtvis, att vi inte gör någonting alls för dessa olyckliga människor. Vi låtsas som om deras problem inte existerar. Detta under förutsättning att de finner sig i värt grymma krav, att de helt skall avstå från att tillfredsställa sin könsdrift på det sätt som är naturligt för dem. Om de däremot inte skulle klara en total avhållsamhet, om de någon gång skulle ge efter för sitt begär, då sätter vi dem i fängelse eller dömer dem till bötesstraff. I värsta fall kräver vi att de skall kastrera sig. Så ser alltså människovården ut i välfärdssamhället Sverige år 1964.

Ändå tycker inte våra lagstiftare att exhibitionisterna har det tillräckligt besvärligt. Enligt gällande praxis sårar en man "takt och sedlighet", om han blottar penis för en kvinna, som han inte är gift med. Han kan bara fällas om gärningen har en "viss grad av offentlighet", vilket innebär att den "lätteligen" skall ha kunnat iakttagas av mer än en person. Denna inskränkning har dock bortfallit i den nya brottsbalken.

Såsom motivering för skärpningen har lagstiftarna angivit följande:

Härigenom blir det möjligt att inskrida mot en exhibitionist som betett sig sedlighetssårande inför en enda person. Ett särskilt skäl för att öka möjligheterna att ingripa mot personer, varom här är fråga, är att de stundom visat sig kunna under andra situationer begå andra och svårare sexualbrott, såsom våldtäkt eller förgripelser mot barn. I detta sammanhang må erinras om att psykiatrisk undersökning ofta kan vara påkallad beträffande dem, som lagföras för otuktigt beteende, även om brottet i det aktuella fallet är av relativt lindrig natur.

Denna argumentering förefaller mig vara en ren fiktion. Jag känner inte till någon statistisk undersökning, som visar att exihibitionister oftare begår våldshandlingar än andra människor, och ingen annan gör det heller. Inte ens polisintendenten i Stockholm, som har hand om brottsstatistiken, vet någonting om detta. Barnpsykiatrikern Elsa-Brita Nordlund, som gått igenom ett hundratal fall av otukt med barn mellan åren 1944 och 1949, har inte funnit en enda exhibitionist i sitt material (även om en viss procent hade begått andra tukt- och sedlighetssårande handlingar). Den allmänna uppfattningen att blottare kan vara farliga beror bl.a. på ett par sällsynta men ytterst uppmärksammade fall, där pedofil aktivitet resulterat i våldshandlingar med tragisk utgång. I ett av dessa fall hade gärningsmannen tidigare fått stå till svars för en exhibitionistisk episod och detta basunerades ut i tidningarna.

Det existerar troligen farliga individer inom alla grupper av människor, men detta kan inte vara något skäl att sinnesundersöka exhibitionisterna. Man kunde lika gärna sinnesundersöka alla poliser eller alla hamnarbetare, ty också inom deras led finns det våldsmän.

Om vi nu inte anser, att exhibitionisterna skall få blotta sig i frihet, dvs. vi offrar deras frihet till förmån för dem, som önskar slippa se manslemmar på allmänna platser, så bör vi väl i anständighetens namn ge dem någon form av kompensation. En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rent av blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhihitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

Det rationella sättet att kanalisera den exhibitionistiska driften vore förstås att inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig. Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. Det är troligt att det ligger något i detta, men man kan inte vara säker på att det gäller generellt. I varje fall är det egendomligt (men säkerligen karakteristiskt för den uppfattning som råder på det här området) att man med aprioriargument kategoriskt avvisar tanken på att ens göra ett experiment. Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis. Det är som sagt inte säkert att detta skulle lösa problemen. Vi kan å andra sidan inte känna oss helt övertygade om att experimentet skulle bli misslyckat, och detta är enligt min mening tillräckligt för att vi bör våga försöket.

Att rekommendera ett nudistläger vore inte välbetänkt. Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

Exhibitionisterna har det illa ställt i vår kultur. Vi har inte som de gamla grekerna och de flesta andra folk fester med rituella tabubrott, där blottare kan uppföra burleska solodanser. Exhibitionisterna har inga kampgrupper, som de homosexuella och det finns inga tidningar där de kan annonsera efter publik. De har inga mötesplatser i form av barer, parker eller urinoirer, som homofilerna. Det sexuella privilegiesamhället har lärt blottaren att så i grunden skämmas för sin böjelse, att han inte ens vågar yppa den för sin läkare. De allra flesta exhibitionister finner sig stillatigande i sin abstinens, som inte kan vara lämplig ur mentalhygienisk synpunkt. Jag vill fästa uppmärksamheten på den anmärkningsvärda ineffektiviteten och astenin hos den fantasiblottare, vars anamnes jag relaterade. Det ständiga kuvandet av de exhibitionistiska impulserna binder en stor mängd energi, som kunde användas på ett nyttigare sätt. Att tillse att dessa människor går oförlösta genom livet är att utöva en sorts grymhet mot dem på grund av deras särpräglade sexualdrift.

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Pedofili

Vår bigotta och ogenomtänkta inställning till det sexuella får väl aldrig ett fulltonigare uttryck än när ämnet barnsexualitet och "fula gubbar" kommer på tal. Viktorianen trodde att uppfostrans huvuduppgift var att fjärma barnen från allt vad sexualitet hette. Han ansåg sig därigenom rädda det uppväxande släktet från hemska faror, från lastbarhet och sjukdom. Nu har väl denna inställning mildrats något, men fortfarande anser sig många unga föräldrar böra reagera med avsky och vämjelse så snart barnet visar prov på sexuell nyfikenhet. Barnpsykiatrikerna predikar förgäves. Man anser sig vara lyhörd för psykiatrins rön, men när obehagliga ämnen ventileras kör man likt strutsen huvudet i sanden.

Det var teorin om barnsexualiteten, som skapade det kraftigaste rabaldret kring Freuds läror. Vi sitter fortfarande fast i den kristna myten om barnets oskuld och renhet. Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar deras erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar, och att detta var en oundgänglig beståndsdel i dessas fostran till goda medborgare.

I vår kultur har vuxna människor länge ansetts ha rätt att inge barnen skuldkänslor genom att skrämma dem för onani. Ingen kommer på tanken att åtala föräldrar för att de inplanterar sexualskräck i "unga oskyddade sinnen" och invalidiserar dem genom sexualhämningar. Men om kärleksfulla genitala manipulationer skulle utspelas mellan ett barn och en åldring, då anser vi att vi bör ropa på polis, trots att alla som sysslar med barnpsykiatri vet att beteendet i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom. Barn vill ha kroppskontakt, och får de den inte hemma så söker de sig till utomstående.

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan vidare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

Pedofilé (av pais=barn och philein=älska) innebär att man känner sig sexuellt attraherad av barn. Denna böjelse år säkert mycket vanlig, men få vill erkänna den inför sig själva eller andra. En del människors sexualitet har helt fixerats till barn, så att dessa är de enda tänkbara objekten. För dem är livet en enda lång abstinens-period, om de inte vill bryta mot strafflagen.

De enda pedofiler, som vi har någon säker kunskap om, är de kriminella. Det är ofta svårt att få ut någonting ur den vetenskapliga litteraturen på området, ty författarna år moraliskt upprörda och späckar gärna sakframställningen med invektiv, Reinhardt ("Sex perversions and sex crimes") säger t.ex.; "Pedofilerna är ytterst farliga, ty bland dem finns inte bara sadistiska våldtäktsmän och mördare utan de är också av naturen grymma och fördärvar barnens moral, även då de ej tillfogar dem någon fysisk skada."

De "fula gubbarna" utgör ett mycket heterogent klientel. Man brukar skilja mellan sådana vilkas drift är specifikt inriktad på barn och sådana, som tillgriper barn i brist på andra sexualobjekt. Påfallande många har intelligensdefekter, ofta grava. Både ohämmade och överhämmade individer samt alla schatteringar däremellan är representerade. En speciell och tragisk grupp är de sekundärt avhämmade åldringarna. Många är starkt infantila och leker helst med barn; det är inte så märkvärdigt att de också söker sina sexualobjekt i sin naturliga umgängeskrets. Andra har tidigare sökt kontakt med vuxna kvinnor men frustrerats och inte vågat göra om försöket.

Hur pass vanligt är det att pedofilen använder sig av våld eller hot för att nå sitt mål? Statistikerna lämnar mycket divergerande uppgifter, men de flesta undersökare är överens om, att det har gått fredligt till i över hälften av fallen. Åldringarna är praktiskt taget aldrig brutala. Samlag förekommer i ett mindre antal fall, betydligt vanligare är att man fingrar på varandras könsorgan. Flickor figurerar något oftare som objekt än pojkar. De mest eftertraktade åldrarna är mellan 5 och 9 år.

Barnpsykiatrikern Elsa-Brita Nordlund har undersökt över ett hundratal otuktsbrott mot barn, begångna mellan åren 1944 och 1949 (SOU 1953:14). Hon har bl.a. visat att antalet frekventa kontakter är dubbelt så vanliga som de isolerade. Barnet visar sig ofta påfallande lojalt mot gärningsmannen. Detta bekräftar vad som indirekt kan utläsas ur den kasuistik som finns på området. Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma. Belysande för den tillgivenhet som barn kan hysa för sina "fula gubbar" är en episod, som Elsa-Brita Nordlund berättar om. Ett barn ombads peka ut en otuktsman bland några stycken anhållna och pekade på polisen, ty denne var så "snäll".

Psykiatrikern Bo Gerle (Psykiatriska synpunkter på sedlighetsbrotten, SOU 1953:14) karakteriserar de åldriga pedofilerna på följande sätt:

De ha sålunda konstitutionellt en psykisk bild som karakteriseras av en öppen, varm kontaktsökande attityd mot omgivningen med en markerad kärlek till barn och en uttalad förmåga att vinna deras förtroende. Just dessa egenskaper, som bruka räknas till de bättre en människa kan uppvisa i samlevnaden med andra människor, kunna alltså för åldringen bliva en ödesdiger vägvisare till en handling som betraktas som ett svårt brott. Tragiken ökar givetvis när det sexuella intresset kommer att inriktas på barn ur söners och döttrars familjer. Tyvärr visar denna nya driftsinställning hos åldringar en benägenhet att bliva fastlåst och envist återkommande så snart man söker återgiva åldringen den frihet som han på sjukhus eller annan anstalt så intensivt längtar efter.

Pedofilin bedöms mycket strängt i strafflagen. Den åtalade får mellan två och åtta års straffarbete om han inte 5:5-förklaras och spärras in på anstalt på obestämd tid. I den nya brottsbalken är påföljden något mildare, dock inte i någon väsentlig grad.

Vad tjänar nu dessa drakoniska straffsatser till? Det finns gott om pedofiler som våldför sig på barn, och det finns t.o.m. mördare bland dem. Men kan det vara rimligt att straffa människor som visar barn kärlek bara därför att andra individer beter sig brutalt mot dem?

Man brukar anföra två motiveringar för en generell kriminalisering av pedofila handlingar, en mentalhygienisk och en kriminalpolitisk.

Den mentalhygieniska motiveringen är att barn tar skada om de utsätts för sexuella närmanden, oavsett om våld kommit till användning eller ej. Detta är ett diskutabelt påstående. En norsk läkare, Rasmussen, har undersökt 54 kvinnor, som alla i sin barndom utsattes för fula gubbars närmanden. 44 av dessa visade sig helt sakna psykiska störningar. Nu vet jag inte vilka kriterier som i detta fall tillämpades på psykisk störning, men nog tycker jag att gruppen verkar påfallande frisk även vid jämförelse med ett normalmaterial.

Elsa-Brita Nordlund tycker sig för sin del kunna påvisa en emotionell skadeverkan. Hon tror emellertid inte att det sexuella närmandet i sig självt har någon nämnvärd patogenetisk effekt, om inte gärningsmannen tillgripit våld. Nej, vad som traumatiserar barnet är enligt hennes erfarenhet moderns bigotta och hysteriska reaktion. Samma uppfattning har docent Anna-Lisa Annell.

Det är a priori troligt att barnen kan ta illa vid sig av en "ful gubbes" närmanden, om de redan tidigare ympats med sexualskräck av sina föräldrar. Men i detta fall måste man säga att föräldrarna har varit mer patogena än den "fule gubben". Det mentalhygieniska problemet löses bäst om föräldrarna visar vett och sans.

Den kriminalpolitiska motiveringen är svårare att avvisa. Dess argument är följande. Pedofilklientelet innehåller rätt många våldsmän, av vilka en del är mycket svårartade. Vi bör givetvis ha en lag som skyddar barnen mot dessa. Genom att låta alla "fula gubbar" sitta inne ett antal år, decimerar man starkt det antal som befinner sig i frihet, vilket i sin tur medför en minskad sannolikhet för våldsdåd mot barn. Det effektivaste skyddet vore givetvis att ha samtliga pedofiler inspärrade på livstid. Mot denna drakoniska åtgärd talar emellertid humanitära synpunkter. En mera differentierad behandling är omöjlig, ty rättspsykiatrin har ännu inte nått så långt att den kan skilja agnarna från vetet. Det är omöjligt att veta vilka pedofiler som är potentiellt farliga. Därför finns det ingen annan möjlighet än att skära alla över en kam, även om det kan förefalla onödigt grymt i vissa fall.

Detta resonemang är väl i huvudsak invändningsfritt. Jag vill dock peka på en särskild kategori av "fula gubbar", de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med litet god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp att sluta sitt liv i tragik?

Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till praktiskt. Dock opponerar jag mig mot att man betraktar det som a priori givet att dessa personer inte skall få tillfredsställa sin könsdrift. De "fula gubbarnas" sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.

Saliromani

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar.

Då det som enligt vanlig uppfattning är fult, smutsigt eller äckligt blir sexuellt tilldragande, talar man om besudlingsdrift eller saliromani. Denna böjelse är mycket vanlig, men få tycks vara helt medvetna om den eller kapabla att utnyttja den till fullo. Den kan yttra sig på många olika sätt. Det är t.ex. inte ovanligt att vuxna människor njuter sexuellt av att få kladda ner sig som barn. Somliga kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten. Det finns faktiskt män, som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar. Ibland kan anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar vara tillräckligt för att ge orgasm. Många njuter mest av samlaget under mens, då det "slaskar". Fint bildade män har erkänt att de endast kan genomföra samlag med vulgära kvinnotyper.

En del onanister specialiserar sig på att söka upp "fula ord" i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem "ordsnokar", men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. Det är inte bara unga pojkar, som klottrar könsglosor på bekvämlighetsinrättningar utan också vuxna män, som blir sexuellt eggade på detta sätt. För somliga män är det obeskrivligt nöjsamt att säga "kuk" i damsällskap, och åtskilliga sedlighetsmål handlar om män, som fört obscena samtal med telefonister. Detta beteende anses av vissa författare, t.ex. Havelock Ellis, besläktat med exhibitionismen.

Den pornografiska smak, som finner ett nöje i att sammankoppla sexualiteten med sådant som är simpelt och tarvligt, är synnerligen utbredd. Folk är väl i allmänhet rädda för sådant som är utstuderat fult och groteskt. Men det som är småsnaskigt och konventionellt vulgärt, det tål man. Tillverkarna av pornografimagasin har insett detta. Boulevardbladens välberäknade tarvlighet är en ytterst säljbar artikel. En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. De avancerade groteskerierna är annars rariteter, och den som är intresserad av sådant får gå oförlöst genom livet, om han inte har turen att bli medlem i ett slutet sällskap, som odlar dylika raffinemang. Skulden till detta ligger hos våra lagstiftare, som tror sig ha rätt att skydda allmänheten för sådant, som sårar "tukt och sedlighet".

De gamla grekerna hade enligt Paul English (Erotikens historia i Europa) ett välutvecklat sinne för groteska inslag i sina erotiska danser: "Uppstoppade säten och magar, masker med uppnäsa, stora stirrande ögon, hängande tryne och spetsiga åsneöron bidraga till en medvetet komisk verkan av skådespelet, i de flesta fall felades ej heller en fastsnörd, onaturligt stor phallos".

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare. Man förebär visserligen humanitära skäl, men många av dessa aktörer fann sig (efter en del initiala svårigheter i vissa fall) väl till rätta och tyckte om att se sina nummer uppskattas. Att på detta sätt fullgöra en social funktion måste rimligtvis för en del av jättedamerna vara angenämare än att pensioneras i tysthet med sin oformlighet. Principen att lyteskomik är grym är en av de fördomar, som nutidsmänniskan sätter en ära i att mekaniskt tillämpa.

Enligt Freud är orsaken till besudlingsdriften en alltför idog renlighetsuppfostran under de första levnadsåren. Särskilt i 2-års-åldern visar barnet ett starkt intresse för ändtarmen och dess produkter, och man bör enligt de psykoanalytiska pedagogerna låta barnet hållas med denna sysselsättning inom rimliga gränser. Annars äventyrar man den psykosexuella utvecklingen, sägs det, och barnet kommer att ägna återstoden av sitt liv åt att ta igen skadan, dvs. besudla sig. Saliromani och analerotik skulle alltså vara samma pappas barn.

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion. Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar i de flesta fall starkt inhiberas. Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser av sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara "penetrerad", en större roll än det taktila.

En väg att uppnå sexuell klimax är för dessa personer att utsätta sig för vidriga lukter och smaker. Särskilt användbara är mänskliga utsöndringar såsom urin (urolagni) och svett. För åtskilliga individer har också armhålorna blivit de intressantaste sexualobjekten. En del individer drar sig inte ens för att förtära avföring (koprofagi), helst direkt ur ändtarmen. Enligt en vanlig uppfattning utgöres koprofagerna uteslutande av sinnessjuka eller primitiva personer. Detta är en grov osanning. Jag har påträffat denna böjelse hos fint bildade personer med kvalificerade estetiska och intellektuella intressen. Om en kvinnlig vampyr berättar Hirschfeld att hon fick en viss ersättning för sin drift att konsumera mänskliga inälvor genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar. Mildare varianter är att svälja ner säden i samband med fellatio eller att äta mat, som någon annan har tuggat. Gränsen mellan olustbetonat äckel och vällust är hårfin, och psykologiska faktorer spelar en stor roll för upplevelsens karaktär.

Urofiler ("pissbögar") håller till i urinoirer och deras högsta önskan är att träffa någon, som vill ha godheten att urinera i deras hattar eller fickor. Denna glädje tår de sällan uppleva, däremot blir de ofta misshandlade. Att få sina kläder besudlade av urin är givetvis ett respektabelt behov, och det är avskyvärt att höra folk skryta med hur illa de behandlar dessa individer. Jag begär inte att alla skall vara lika frikostiga som den ärbara madame, som å religionens vägnar tömde ett nattkärl över kättaren Pangloss. Men kan man inte villfara deras ödmjuka begäran, så kan man i alla fall kosta på sig att visa dem lite vanlig hövlighet.

Det är svårt att klart avgränsa saliromanin från algolagnin (se nästa kapitel), och skilda sexuella yttringar kan med lika stor rätt sägas tillhöra den ena som den andra kategorin. Detta gäller t.ex. begäret efter äckel, som många räknar som en masochistisk perversion. Lika osäkert är det hur man skall klassificera den sexuella avvikelse, som manifesterar sig i behovet att förnedra sig, att göra sig till åtlöje, att "trampas i smutsen". I en mild framtoning torde denna böjelse finnas hos de flesta människor. En mera utpräglad form möter vi hos mannen i god social ställning, som varje vecka tvingas att naken städa kakelugnen åt en prostituerad, som övervakar förrättningen. För att en förnedring skall ha maximal sexuell verkan, krävs en särskild intrig och många medverkande. En sådan " önskesituation" uppkommer sällan spontant, om man inte har en så osedvanlig tur som Jean Genet, som blev bespottad av sina medfångar (se nästa kapitel).

Individer som inte har någon glädje av sexuell samvaro kan vara omedvetna saliromaner. De kan naturligtvis också ha andra perversioner, som av någon anledning inte lockats fram. Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling Det krävs moraliskt mod och självdisciplin för att genomföra ett dylikt experiment, men det finns rapporter om lyckade fall, där äcklet övergått till vällust och förlägenhetsreaktionen till extas, antingen successivt eller genom en plötslig uppenbarelse. Äcklet, förlägenheten eller skräcken kvarstår ofta partiellt men upplevs som en nödvändig ingrediens i orgasmen. Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning -- Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg.

Algolagni

Människor har de mest groteska vanföreställningar om sadismen. Man tror att sadism är detsamma som grymhet, och att människor med denna egenskap är farliga för sina medmänniskors liv och hälsa. Våldtäkter och i varje fall sexualmord förutsätts vara yttringar av denna perversion. Man tar för givet att sadister söker legitimera sina sexuella impulser genom att bli skollärare eller poliser.

Så fort ett barn får aga eller misshandlas på annat sätt, så står det i tidningarna att det är en sadist som varit framme. Om en polis farit fram bryskt, så säger nästan alla att han gjort det för att tillfredsställa sin sexualdrift. Att det är sadister, som ligger bakom nazisternas illgärningar, har blivit ett axiom. Fördomarna beror i någon mån på vårt språkbruk. "Sadism" är dels ett skällsord, dels en benämning på en sexuell särart. Ordet bör helst utmönstras ur sakdiskussioner p.g.a. dess starka emotionella laddning.

Det är bättre att använda en neutral term som algolagni. Den är sammansatt av algos, smärta, och lagneia, vällust, och syftar på att sexualiteten knutits till smärtupplevelsen eller till den rit, bestraffningen, våldshandlingen, som åstadkommer denna upplevelse. Den aktive algolagnikern (sadisten) känner sexuell lust då han utdelar smärta, och den passive (masochisten) önskar inget hellre än att bli föremål för denna ynnest. Såsom termen i allmänhet används, behöver våldet inte vara av fysisk art (fysisk algolagni). Den kan också vara fråga om psykiska maktmedel såsom order och ovett (psykisk algolagni).

En del psykiatriker använder uttrycket "masochistisk karaktär" i ett utomsexuellt sammanhang för att beteckna de personer som p.g.a. olika omedvetna avsikter försäkrar sig om att de ideligen blir ovänligt bemötta, t.ex. genom att reta sin omgivning eller att gifta sig med alkoholister. Detta bör inte förväxlas med psykisk masochism, som innebär en förmåga att njuta sexuellt av att förödmjukas eller underkasta sig någons vilja. Om det finns en positiv korrelation mellan psykisk masochism och masochistisk karaktär är det ingen som vet.

Om algolagnin vet vi i själva verket nästan ingenting, trots att det skrivits en hel del om den. Sexualvetenskapliga författare är inte intresserade av något kvalificerat vetande på den här punkten. Man nöjer sig med att presentera en massa brokig kasuistik och en del kvasifilosofiska funderingar av psykoanalytisk typ i anslutning till fallen. Det är klart att det av olika skäl är särskilt svårt att bedriva forskning på det här området, men vissa enkla statistiska data borde man kunna samla in. Om man hade använt en bråkdel av all den tid som gått åt till att fundera ut djupsinnigheter till att i stället räkna ut hur stor procent av våldsbrotten, som förövats av människor med en påvisbar sadistisk sexualdrift, så hade man gjort lite nytta -- trots att statistik har visat sig vara ett ineffektivt vapen mot fördomar. Den enda säkra kunskap vi har om algolagnin är att den rymmer stora lyckomöjligheter. Med rätt blygsamma ansträngningar från samhällets sida kunde denna lycka bli verklighet för många.

Ofta förekommer sadistiska och masochistiska impulser hos samma person, och det förefaller också som om det finna ett liknande samband mellan fysisk och psykisk algolagni. I vissa fall ger våldet ensamt orgasm. I andra fall används det som en introduktion till andra sexualhandlingar, t.ex. samlag. Om genesen vet vi ingenting trots att psykoanalytikerna påstår motsatsen. Aga under barndomen har ansetts spela en viss roll som utlösande faktor vid masochism. Olika former av algolagni kan vara helt väsensskilda etiologiskt och fenomenologiskt. Många sexuologer vill hänföra det erotiska behovet att äcklas, t.ex. genom att smaka på urin eller spyor, till masochismen. Man menar att det väsentliga i den fysiska masochismen är en längtan efter maximal sinnesretning, medan det är mera likgiltigt vilket sinnesområde, som tas i anspråk, d.v.s. huruvida det rör sig om smärt-, lukt- eller smaksinnet. Mot detta vänder sig psykoanalytikerna, som tror att masochismen är en åkomma med en speciell psykogenes och att begäret efter äckel har samma orsak som besudlingsdriften.

Etnograferna har en hel del att berätta om sadistiska inslag i religiösa fester. Hos indianerna på Amerikas nordvästkust förekommer enligt Ruth Benedict dansceremonier där dansörerna, då de kommer i extas, ur åskådarnas armar biter kött, som de sedan kräks upp. Lukianos ger följande skildring av kybelekulten i det gamla Grekland : "En ung man som överväldigats av vansinnet sliter med en gång kläderna av kroppen, rusar in bland prästerna, där han griper ett av dessa korta svärd som förmodligen sedan många år hållas i beredskap för detta ändamål, kastrerar sig, springer omkring i staden med det, som han skurit bort, i handen och in i vilket hus som helst och i detta hus måste de förse honom med kvinnokläder med alla de smycken, som tillkomma en kvinna. På detta sätt förfara alla, som opererat sig."

I den kristna lidandemystiken ingår ett starkt sexuellt-masochistiskt inslag, och berättelsen om Kristi lidande torde kunna läsas som masochistisk pornografi. En del sekter har tagit Skriftens ord som förevändning för sadimasochistiska orgier. Det mest bekanta exemplet är senmedeltidens gisslartåg. Enligt en populär uppfattning har sadismen särskilt florerat i två historiska kulturer, det gamla Rom och det viktorianska England. Om man får tro sedeskildringarna, så tycks särskilt flagellationen (piskandet) ha fått en epidemisk spridning i England under förra seklet och många av landets bordeller var inredda till veritabla tortyrkammare. Att det endast var de högre klasserna, som lät sig förödmjukas på bordellerna, är inte anmärkningsvärt, de var de enda, som hade råd att betala kalaset. En del författare har därav förletts att anställa djupsinniga betraktelser över de härskandes behov att sona sin skuld till det trälande folket. Mycket omtyckt var att leka skola; några allvarliga herrar i peruker och kortbyxor samlades med jämna mellanrum i ett "klassrum" hos en klädd eller oklädd "lärarinna", som delade ut prygel för minsta förseelse. De offentliga avrättningarna i England var folkfester av samma mått som de romerska gladiatorspelen och användes enligt Paul English av många adelsmän som sexuella förspel.

Masochismen har uppkallats efter en tysk baron, Leopold von Sacher-Masoch, vars högsta nöje i livet bestod i att låta sig kuvas av en dam i päls. I litteraturen finns många barocka exempel på äktenskap mellan masochistiska män och sadistiska fruar. De äkta männen vill bli behandlade som slavar, småpojkar, djur (hundar, hästar) eller livlösa föremål (mattor) av sina härskarinnor, som i lyckliga fall inte försitter dessa möjligheter. De finns män som gifter sin enbart för att få uppleva den underbara förödmjukelsen att betjäna sin hustru och hennes älskare, som har samlag i hans närvaro. Tyvärr brukar det inte vara så mycket bevänt med sadismen hos fruarna. Däremot behärskar de ofta konsten att hänsynslöst utnyttja sina mäns oförmåga att motstå deras nycker för att vinna olika utomsexuella fördelar.

Utrerade sadimasochistiska förhållanden torde vara betydligt vanligare bland manliga homosexuella, och de masochistiska homofiler kan visa den mest häpnadsväckande uppfinningsrikedom då det gäller att konstruera pinoredskap. Den store auktoriteten då det gäller sadistiska raffinemang är de Sade. En av markisens älsklingssysslor var att piska kvinnor upphängda i särskilda anordningar medan hans betjänt masturberade åt honom. Varje sadist och masochist kräver sitt alldeles speciella arrangemang med vissa typer av fetischer och tortyrinstrument för att nå optimal tillfredsställelse. Ofta vill han medverka i ett psykodrama med flera medverkande i olika roller och kostymer. En dylik önskedröm bjudes honom emellertid inte i sinnevärlden, om han inte har sällsynt generösa och fördomsfria vänner eller stor rikedom och makt som kejsar Nero. Om denne man, som tycks ha varit ett av alla tiders största sexuella original berättar Suetonius bl.a. att han lät klä sig i ett djurskinn och låsas in i en bur. När han sedan släpptes ut kröp han fram till en mängd nakna män och kvinnor som var fastbundna vid pålar och utförde alla slags manipulationer med deras könsorgan. Därefter lät han sig våldtas och symboliskt defloreras av en av sina älsklingsslavar under utstötande av höga jämmerrop.

Åtskilliga masochister har vittnat om synnerligen strukturerade upplevelser under tortyren, om religiösa, visionära och estetiska erfarenheter, ibland stegrade till uppenbarelser. Den i föregående kapitel nämnde franske författaren Genet, en komplicerad homosexuell och masochistisk natur, berättar i Miracle de la rose om hur han kände det, då han hade turen att bli bespottad av sina medfångar i fängelset :

Jag tog emot loskorna i min uppspärrade mun som jag nu var för trött för att orka stänga. Det skulle inte ha behövts mycket för att denna fruktansvärda lek skulle förvandlas till älskogslek och att jag betäcktes med rosor istället för loskor. Rörelserna var de samma, ödet skulle inte behöva göra någon större ansträngning för att ändra allt: leken börjar...pojkar böjer sig fram för att kasta...lyckan skulle inte vara svårare att nå. Vi befann oss mitt i Frankrikes blomsterrikaste trädgård. Jag väntade rosor. Jag bad till Gud om förbarmande, bad att han skulle mildra mitt straff så att pojkarna skulle älska mig istället för att hata. Då skulle de ha fortsatt med denna lek…men med händerna fulla med blommor…Men de tuffa blev alltmer uppeggade och till slut smittade jag av deras iver och värme. De kom allt närmare och till slut stod de tätt intill mig, och de siktade allt sämre. Jag såg dem stå där och bredbent böja kroppen bakåt, liksom skytten som spänner sin båge, för att sedan göra en lätt rörelse framåt medan strålen sprutade ut. Det träffade mig i ansiktet och snart var jag klibbigare än ett kukhuvud när laddningen har gått. Då kom ett högt allvar över mig. Jag var inte längre den stenade äktenskapsbryterskan, jag blev föremålet för en kärleksrit. Jag ville att de skulle spotta ännu mera och att loskornsa skulle bli ännu tjockare och klibbigare. Det var Deloffre som märkte det först. Han pekade mot en särskild punkt på mina åtsmitande byxor och ropade : Kika på pitten, grabbar. Han får ståkuk den jävla torsken!"

Kanske är tortyren också för en del sadister förmedlare av andliga och religiösa värden -- vem vet? Engelsmannen Colonel Sparkers vittnesbörd i Experimental lecture (1873) har dock en mera krass ton. Sinnlig njutning uppnås enligt denna pedagog genom att hos en person "uppväcka starkast möjliga känslor. Smärta är emellertid den starkaste av alla känslor och dess verkan är säker och omisskännlig. Den, som kan göra det starkaste intrycket på en kvinna, som kan driva den kvinnliga organismen till den absoluta höjdpunkten av retning, kan vara säker på att själv nå den högsta graden av sexuell lust."

Inom den sadimasochistiska genren frodas alla slags besynnerligheter. Hirschfeld berättar om en man, som enbart kunde få orgasm om han fick se å när en kvinna slaktade en höna. Somliga män anställer en betjänt, som har till uppgift att kasta ut dem då de besöker sin älskarinna. Andra uppnår full njutning om de får stå fastkedjade i sin kärestas boning under någon timma utan att samlag äger rum. Det finns masochister, som kräver att få bli stympade eller kastrerade på bordellerna. Ja, det finns t.o.m. sådana, som begär att få bli hängda, ty de har hört att denna avrättningsmetod ger erektion. Att kvinnor drömmer om att få sina bröst avskurna är inte ovanligt.

Den som är intresserad av drastiska fall hänvisas till Hirschfelds Det abnorma könslivet (finns i svensk översättning), som ger ett rikt pornografiskt utbyte. Bland annat kan man där läsa följande bikt av en kultiverad socitetsdam:

Helst skulle jag vilja leka "häst" med honom. Han skulle stödja sig med båda händerna mot en stol så att han såg ut att ha fyra ben. Naturligtvis måste han vara naken. Jag skulle placera ett bord bakom honom och en stol på bordet och på stolen skulle jag vilja taga plats. Jag skulle fatta tyglarna som han måste ha i händerna eller munnen, rycka i dem och smacka med läpparna. Om jag inte fick hästen i gång på detta harmlösa sätt skulle jag taga till piskan, han måste sätta fart, men jag vill själv bestämma takten.

Litteraturen vimlar av detta slags kvinnliga "bekännelser". Även om de inte är sanna, så har de en stark pornografisk effekt på masochistiska män. Det är väl tvivelaktigt om man skall sätta någon tillit till de fall av vampyrism hos kvinnor, som relateras i den sexuologiska litteraturen. Säkert är i varje fall att det finns kvinnor som vägrar fellatio av rädsla att bita av penis. Mera speciella sadistiska yttringar är begäret att förstöra statyer (pygmalionism) och deflorationsmanin (-begäret att perforera mödomshinnan). Det lär ha funnits bordeller i England, som specialiserat sig på att tillhandahålla oskulder för att gå detta behov till mötes.

Den aktiva algolagnin är den enda erotiska avvikelse som jag inte tveklöst vill uppmuntra. Bakom denna tvekan ligger ett självklart utilitaristiskt motiv. Sadistiska handlingar innebär ett inte helt negligerbart faromoment, även om man sällan hittar deras objekt på kirurgiska mottagningar. Dessutom är ju resultatet av dylik aktivitet ett lidande för objektet, utom i de fall då partnern är masochist med en komplementerande driftsprofil. Emellertid tro jag inte att undertryckandet är den bästa handläggningen av den redan etablerade sadismen. Vi vet att frustration föder aggressivitet, och frustrerar man en sadistisk impuls kan det hända att denna aggressivitet i vissa fall adderar sig till sadismen. Ett undertryckande av den rent erotiska sadismen skulle teoretiskt kunna leda till en mer elakartad brutalitet.

Det är alltså min mening att man bör hjälpa sadisten till hans speciella lycka under förutsättning att hans önskemål inte är alltför bloddrypande. Den lämpliga platsen är bordellen, där exekutionen kan kontrolleras. En dylik säkerhetsventil för denna energi måste vara värdefull både ur sadistens och samhällets synvinkel. Det kan invändas, att om man vänjer sadisten vid att tillfredsställa sin drift, kan härav skapas ett sexualtvång, som kan få olyckliga följder. Sadisten kunde ju hamna i den belägenheten att han inte har råd att betala ett besök på bordellen, när behovet gör sig gällande. Jag tror ändå att man får ta denna risk med tanke på de lyckovärden som står på spel.

Den sadistiska voyeurismen behandlas ganska styvmoderligt av vår censur och rättsskipning. Jag tror inte att de grymheter som serveras i tidningsnotiser och gangsterfilmer kan ge någon sexuell njutning, men detta är en ren gissning från min sida. I någon mån tillfredsställs väl detta behov av boxning och (under Spaniensemestern) av tjurfäktningar. Risken med sadistisk pornografi påstås vara att man väcker slumrande våldsinstinkter till liv hos människor med bristfälliga moraliska hämningar. Det är visserligen teoretiskt tänkbart att detta kan äga rum, men man bör väga denna spekulativa risk mot den stora nytta, som sådan pornografi kan göra.

Att masochisten bör hjälpas till sin sexuella njutning är självklart. Det är tryggast om straffet utdelas av en likgiltig specialist på en bordell, som kan tillhandahålla adekvata tortyrredskap och skolad personal. Många av de massageinstitut som annonserar i dagstidningarna är kamouflerade masochistiska bordeller. En del individer är dock beroende av att exekutionsförrättaren är erotiskt upphetsad. I dessa fall skulle man önska att man kunde sammanföra dem med lämpliga sadister, resultatet kunde ju bli en förträfflig symbios. En del sådana kontakter knyts via annonsspalterna i pornografiska och homofila magasin. Den speciella inriktningen anges därvid genom uttrycken "disciplinära problem" och "uppfostran" - uttryck som myndigheterna i allmänhet överser med.

I vilken utsträckning gör sig sadister skyldiga till sexualmord och våldtäkter? Det som tidningarna kallar sexualmord är en mycket heterogen grupp av våldsdåd. Oftast är det synnerligen triviala motiv som ligger bakom de våldshandlingar som leder till döden och inte några dunkla drifter från själens innandömen. Det kan vara så att en debil våldtäktare vill tysta offret, som ligger och jämrar sig efter gärningen. På grund av sin klena intelligens kan han inte bedöma konsekvenserna av våldet utan tar i för hårt eller applicerar våldet felaktigt. Allt talar för att det är sällsynt att sadister ligger bakom de s.k. sexualmorden. Då och då hör man talas om att en seriemördare härjar någonstans på jordklotet med en yxa eller något annat tillhygge. I sådana fall är det uppenbart att mördandet skänker gärningsmannen något slags lustkänslor, men varför skall man a priori tro att de är sexuella?

Då det gäller våldtäkter brukar man grovt skilja mellan två typer. I ena fallet vill gärningsmannen ha ett vanligt samlag och struntar i att kvinnan gör motstånd. Den andra kategorin är ute efter våldtäkten som sådan. Njutningen består då i att betvinga en varelse, som värjer sig med näbbar och klor. Hur pass vanlig den ena och den andra sorten är vet jag inte. I många fall av våldtäktsrecidiv har gärningen en rituell, stereotyp prägel. Detta kan tala för att det rör sig om algolagni, men det är ingalunda säkert. De rättspsykiatriker som har undersökt sådana recidivister påstår att dessa lider av ett mycket starkt och ångestladdat sexualtvång. Man har nått goda resultat genom att behandla dessa fall med kastration eller kvinnligt könshormon.

Ett inslag av aggressivitet anses i vår civilisation tillkomma den normala manliga sexualiteten. En man kan öppet erkänna att han får ut mera av samlaget om kvinnan gör motstånd, utan att frukta att behöva bli betraktad som pervers. Psykoanalytikerna, som delar denna värdering, förklarar impotens och andra "sexualneuroser" hos mannen med att den aggressiva komponenten i könsdriften är hämmad. På motsvarande sätt kräver man att den sunda kvinnan skall finna ett nöje i att bli utsatt för brutalitet. Misshandel i måttliga proportioner såsom en ingrediens i samlaget har alltså kommit att betraktas som ett normalpsykologiskt fenomen, som t.o.m. gillas av sexuella reaktionärer, i synnerhet om den sker inom äktenskapet. Det är givet att dessa värderingar, även om de är godtyckliga påverkar samlagsbeteendet. Hade t.ex. bitandet betraktats som en abnormitet, så hade de flesta människor avstått från detta nöje.

Raffinemanget att bli tagna med våld, som många kvinnor kostar på sig, försätter mannen i ett svårt dilemma. Man fordrar att han skall vara en god observatör samtidigt som han är upphetsad. Många kvinnor roar sig med att gå igenom samtliga preludier till könsakten med mannen, men säger sedan oförmodat stopp. I detta läge begär man av mannen att han skall kunna skilja ett verkligt motstånd från ett låtsat. Detta problem kommer att skärpas när lagen om våldtäkt i äktenskapet träder i kraft nästa år.

Myten om det manliga initiativet vållar mycket lidande. Många hustrur skriver t.ex. till tidningarnas kloka tanter och klagar bitterligen över att deras äkta män inte fullgör sina äktenskapliga sexualplikter. Och tanterna säger: Ja, ja, det finns män, som tar slut tidigt. Jag skulle vilja upplysa dessa tanter om följande, så att de kan ge bättre råd i fortsättningen. Det finns män som är så till den grad aggressionshämmade, att de uppfattar varje sexuellt närmande till en kvinna som en kränkning. T.o.m. en sådan obetydlig sak som att berätta om sina sexuella svårigheter är att våldföra sig på henne. Tar dessa män någon gång ett initiativ, får de ingen erektion, därför ter de sig impotenta. De plågas av sin påtvingade abstinens och är ofta obegripligt retliga. Om dessa män skall fungera sexuellt måste kvinnan ta initiativet. Ibland räcker det inte ens med detta, hon måste närma sig mannen på ett bryskt sätt så att han får tillfälle att göra ett ceremoniellt motstånd. Först då kan han känna sig säker på att han inte närmat sig kvinnan på ett otillbörligt sätt, och först då infinner sig den sexuella förmågan. I vissa fall kan han genomföra ett samlag om hon ger honom en sexuell order i klara ordalag.

Homosexualitet

De homosexuella är trots allt den erotiska minoritet, som har det bäst ordnat för sig. Detta är den enda grupp bland de sexuellt avvikande, som har bildat föreningar och organisationer, som tillvaratar deras intressen. I homofila tidskrifter kan de annonsera efter bekantskaper (de danska tidningarna Eos och Vennen säljs i åtskilliga svenska tobaksbutiker), och de har speciella mötesplatser, barer, parker, pissoirer etc., där de kan träffa likasinnade. På vissa offentliga toiletter förekommer homosexuell annonsering. Då och då utges stridsskrifter som kämpar för de homosexuellas mänskliga rättigheter. Vissa tecken tyder på att denna minoritetsgrupp har en växande opinion på sin sida (men det finns också tecken som tyder på en motsatt utveckling), och allt fler människor erkänner i teorin att de homosexuella har rätt att tillfredsställa sin könsdrift. Allt detta är förmåner, som exklusivt kommer de homosexuella till del. Andra grupper med avvikande sexualdrift, exhibitionister, pedofiler, nekrofiler etc., är i ett betydligt sämre läge.

Ändå är situationen långt ifrån gynnsam ens för de homosexuella. I de flesta kulturländer, England, Tyskland, Österrike och Israel, för att ta några exempel ur högen, kastas de homosexuella i fängelse; i vissa stater (New York, Irland) fängslas de på livstid. I England stadgas livstidsstraff endast för viss form av homosexuell förbindelse ("buggery" = analcoitus). Trots dessa vidriga rättskränkningar av en folkgrupp upprätthåller Sverige diplomatiske, kommersiella och idrottsliga förbindelser med dessa länder, och det finns inte en enda student i vårt avlånga land, som protesterar (som de gör t.ex. mot regimen i Sydafrika). Man borde upplysa svenska utlandsresenärer om vilka risker de tar, och om hur många år de riskerar i fängelse. Kan inte resebyråerna eller passmyndigheterna åta sig det?

Den som till äventyrs tror att fördomarna mot de homosexuella är på väg att försvinna i vårt land, gör klokt i att läsa Pallesens ovan nämnda debattbok. Det är ett dystert och gripande vittnesbörd om de svårigheter, som vi människor bereder varandra. Författaren varslar en reaktionär utveckling. Den nya brottsbalk, som vi väntar på, är ett direkt slag i ansiktet på de homosexuella. Inte nog med att man bibehållit de otrevliga och hårt kritiserade särbestämmelser, som diskriminerar dessa människor. Man har infört nya särbestämmelser, som i praktiken kommer att göra dem nästan rättslösa mot utpressare och rånare. Och vår poliskår har enligt Pallesen börjat lägga sig till med rent fascistiska metoder mot homofilerna.

Det är inte svårt att peka ut orsaken till att de homosexuella förföljs i vår civilisation: kristendomen. I Tredje Mosebok (20:13) stadgas följande: "Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem." Det lidande som detta förskräckliga budort åsamkat mänskligheten torde vara oöverträffat. Då tänker jag inte enbart på all den fysiska grymhet, som den kristna kyrkan under medeltiden och långt fram i nyare tiden praktiserade mot homofilerna i form av tortyr, stympningar och vidriga avrättningsmetoder (levandebegravning i jord). Ännu värre är säkert det andliga lidandet, de helvetiska själskvalen, blodskuldsångesten, skräcken för evig fördömelse, självmorden.

När de svenska biskoparna 1951 i ett brev ställt till kyrkans prästerskap deklarerar att den som "övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud", så vet vi alltså vilken blodig tradition de för vidare. Nu är det snart dags för ett nytt biskopsbrev. Bästa Herrar Högvördigheter! Tänk på att det fortfarande finns homosexuella, som tror på vad ni säger, hur konstigt detta än kan låta! Besinna att ni fortfarande har makt att skada! Räcker det inte med det helvete, som kristendomen redan ställt till för de homosexuella? Skulle det inte kunna vara en Gudi behaglig gärning att lätta på dessa stackars individers skuldbörda?

Homoerotismen kan synas vara alltför väl känd, för att det här skall vara någon mening med att närmare redogöra för dess sexuologi. Dessutom finns det utmärkta och lättlästa böcker på de skandinaviska språken (Finn Grodal, Vi som föler annerledes, Pallesen, De avvikande). Men eftersom folk ändå envisas med att hysa förutfattade meningar på det här området, skall jag peka på några triviala fakta och framför allt tala om vad vi inte vet.

De flesta människor har någon gång haft både homo- och heterosexuella impulser, och det torde höra till sällsyntheterna att någon människa är kemiskt fri från ettdera slaget av böjelser. Om det finns något statistiskt samband mellan heterosexualitet och homosexualitet vet man inte, dvs. huruvida en individ med t.ex. starka heterosexuella behov har starkare eller svagare homosexuella behov än genomsnittet. Om en person uteslutande söker heterosexuellt umgänge, så är det troligt men inte säkert att hans heterosexuella behov är starkare än hans homosexuella. Intressant är det att det tydligen finns bisexuella personer med periodicitet i sitt driftsliv, så att de under vissa perioder enbart söker könsumgänge med sitt eget kön, under andra perioder enbart med det motsatta könet.

Frekvensen av homosexuella handlingar är enorm. Trots att homosexuellt umgänge är brottsligt i 49 av de 50 staterna i USA, så har 37% av alla amerikanska män någon gång uppnått orgasm genom homosexuella manipulationer (Kinsey). Den mest praktiserade metoden är ömsesidig eller ensidig onani. Vanligt är också att med munnen bearbeta penis (fellatio) eller blygden (cunnilingus). Betydlig sällsyntare är samlag genom ändtarmen (pedicatio, pederasti, buggery). Något statistiskt samband mellan homosexualitet och andra sexuella avvikelser känner man inte till. Det allmänna intrycket är väl att personer med en övervägande homofil driftsinriktning oftare än andra hyser sado-masochistiska intressen, men det finns inga siffror som stöder denna uppfattning.

Om orsaken till homosexualitet och om den homosexuelles fysiska och psykiska egenskaper i övrigt vet man ytterligt litet. Denna brist på kunskap kontrasterar sällsamt mot de tvärsäkra uttalanden, som människor gör om dessa ting. Det finns inget belägg för att frekvensen av hormonella rubbningar skulle vara större bland homosexuella än heterosexuella. Försöker man bota en homofil man med ett manligt könshormon, så kan man på sin höjd åstadkomma att hans homosexuella drift förstärks. Något samband mellan kroppstyp, behåring etc. och erotiska böjelser har inte heller etablerats. I själva verket torde alla tänkbara kombinationer mellan fysisk och habitus, psykiska egenskaper och sexuellt objektsval förekomma. En man med ett virilt yttre och ett robust psyke visar sig inte sällan ha en passiv, kvinnlig, masochistiskt homoerotisk läggning. Många individer är fetischistiskt intresserade av sitt eget köns genitalia, men hyser i övrigt en heterofil inställning.

Mot bakgrunden av allt detta förstår man hur meningslöst det är att kalla en individ homosexuell utan att närmare precisera vad man menar.

Betydelsen av arv (konstitution) och miljö för uppkomsten av homosexualitet har diskuterats i det oändliga. Särskilt juristerna har fört denna diskussion på ett synnerligen primitivt sätt. Det kan vara intressant att notera att strafflagsreformen 1944, varigenom homosexualiteten avkriminaliserades, kom till tack vare att lagstiftarna hade en helt felaktig uppfattning om homosexualitetens orsaker (strafflagsberedningen 1941 erbjuder en sorglustig läsning). Ibland tycks alltså vidskepelsen gagna humaniteten.

Påståendet att homosexualitet är ett inlärt beteende utesluter inte att arvsfaktorer kan spela en roll. Vad vi ärver är en större eller mindre disposition eller benägenhet att manifestera ett sexuellt behov. Somliga homofiler skulle kanske ha utvecklat homosexuella vanor nästan i vilken miljö de än hade placerats, i andra fall krävs nog mer specifika miljöfaktorer för att beteendet skall uppkomma. En amerikan, Kallman, har undersökt 40 homofila enäggstvillingar, och i 37 fall av dessa var också den andra tvillingen homosexuell. Nu kan man inte dra några säkra slutsatser ur detta förhållande. Enäggstvillingar har inte bara samma arvsmassa, de har också oftast identiska miljöer.

Det har spekulerats mycket beträffande de miljöfaktorer, som skulle gynna uppkomsten av homosexualitet. Man har pekat på kulturfaktorer, t.ex. upphaussningen av krigiska och virila dygder i vår civilisation, könsrollssegregationen, puritanismen etc., och man hänvisar till en del primitiva folk, som helt saknar homosexualitet. Intressant i detta sammanhang är Kinseys resultat, som visar att homosexuellt beteende är vanligast i medelklassen, som också förvaltar det starkaste sexualtabut.

Psykoanalytikerna, som f.ö. är helt ointresserade av den experimentella inlärningspsykologin, tror sig veta bestämt besked om vilka sociala stimuli, som ger upphov till homofili. De har i sitt system ett rikt förråd av mytologiska termer, Oidipus-(Elektra-)komplex, kastrationsångest, penisenvy etc., och genom att variera dessa termer kan de konstruera praktiskt taget hur många förklaringar som helst. Jag hade nöjet att bevista det psykoanalytiska "kyrkomötet" sommaren 1963; antalet hypoteser var nästan lika stort som antalet talare -- men en sak var gemensam, värderingen, dogmen att homosexualitet berodde på en defekt och att denna defekt föreföll att sitta i någon mystisk entitet, som kallades "jaget". Förmodligen har psykoanalytikerna rätt i att föräldrarnas attityd kan spela en roll för uppkomsten av homosexualitet, men varför måste de nödvändigtvis vara fråga om ett "bristfälligt samspel mellan föräldrar och barn", som en läkare nyligen uttryckte saken i en tidningsartikel?

Då Pallesens debattbok utkom kunde man i spalterna bevittna hur ett antal läkare där vädrade sin sexualångest. Man gjorde gällande att homosexualitet i alla fall var en "patologisk särart" (Cl.A. Crafoord, Expressen den 15/5 - 64). Bästa kolleger! Naturligtvis kan man med en invecklad sofistik propagera för en sådan nedvärdering. Men vad skall det tjäna till? Låt svenska biskopar sköta den sortens sexualhygien, de gör det utan er hjälp!

För att hyfsa diskussionen om homosexualitetens natur måste man noga särskilja två ting, som i allmänhet blandas ihop. Nämligen 1) att en individ dras till personer av sitt eget kön och 2) att vederbörande är frigid med det egna könet. Det är inte a priori givet att dessa båda företeelser har samma uppkomstmekanism. Även om frigiditeten skulle vara ett psykopatologiskt fenomen, så behöver detta naturligtvis inte hindra att den inversa attraktionen kan vara ett normalpsykologiskt drag.

Siwa-folket i den Libyska öknen har en sund uppfattning: där anses det onormalt att ej vara bisexuell. Från en strikt biologisk synpunkt är givetvis bisexualiteten värdefullast. Om omgivningen inte har alltför opraktiska konventioner, kan den bisexuelle ju utnyttja bägge könen som sexualobjekt.

I samband med straffrättsreformen 1944 upphörde homosexualiteten att vara brottslig i vårt land. Men även före detta årtal undgick de homosexuella ofta straff, ty de betraktades som "sexualpsykopater" och följaktligen som "otillräkneliga". Fortfarande särbehandlas homofilerna i vår lag. Medan den undre åldersgränsen för heterosexuellt umgänge är 15 år, blir en person lovlig för homosexuellt umgänge först vid 18 år.

Avsikten med denna paragraf, säger våra lagstiftare, är att skydda ynglingen från homosexuell förförelse under en tid då hans könsdrift ännu inte stabiliserats. En sådan skulle, enligt lagstiftarnas mening, kunna leda till bestående homosexuella behov, vilket i sin tur för med sig konflikter och missanpassning i ett heterosexuellt samhälle.

Mot detta resonemang och mot särbestämmelsen i övrigt har riktats många avgörande invändningar. För det första drabbas homofilerna hårdare än det kan förefalla. Ynglingar mellan 15 och 18 år är ofta de attraktivaste och lätttillgängligaste sexualobjekten. Dessutom har det vid intervjuer framkommit att homofiler helst väljer pojkar under 18 år "i rädslan att bli rånad och misshandlad av de äldre och starkare pojkarna". (Sociala meddelanden 1954, nr 11). Vidare har de unga som skulle skyddas i stor utsträckning använt sig av särbestämmelserna för att idka rån och utpressning mot de homosexuella.

För det andra är det synnerligen tveksamt om förförelse kan ge upphov till en bestående homofil drift. De stora forskarna på området, Kinsey, Carlberg, Grodal m.fl. förnekar samtliga att en påvisbar sådan risk föreligger. Visserligen händer det någon gång att en förförelse kommer att bli startpunkten för en homosexuell karriär, eller att den homosexuelle skyller på en dylik händelse och daterar debuten för den förförde skulle ha undgått att konvertera oavsett denna händelse.

För det tredje. Även om nu homosexuell förförelse skulle ha den av lagstiftarna postulerade effekten, måste vi nödvändigt förutsätta att det är till nackdel för individen? Kan inte tvärtom denna omvändelse vara till stor lycka för den förförde? Han vidgar ju sitt lustspektrum, och ett helt nytt kön ställs plötsligt till hans förfogande. Förförelsen kanske rädda ynglingen från ett livslångt elände som impotent äkta man. De gamla grekerna trodde ju att ett kärleksförhållande mellan en äldre man och en yngling gynnade dennes andliga och medborgerliga utveckling. Vem vet, kanske är detta riktigt.

Påståendet att den homosexuelle blir missanpassad i samhället bygger på ett mycket skevt material. Vi har bara kunskap om sådana fall, som råkat i klammeri med polisen eller sökt läkarvård, och det är givet att dessa individer har det sämre ställt än andra. I själva verket vet vi ingenting om graden av missanpassning ute i den stora homosexuella populationen. Men det är väl a priori sannolikt att de råkar ut för besvärligheter såsom en följd av att samhället trakasserar dem. Nog måste man säga att det är lite egendomligt att samhället genom sin lagstiftning vill skydda människor för olyckor, som till stor del består i att samhället stiftar särlagar mot dem.

För det fjärde. Om en grupp människor diskrimineras i lagen, så har detta en benägenhet att konservera fördomarna mot dessa människor. Särskilt kan man befara detta i ett land med så högt utvecklad formell rättskänsla som Sverige.

Trots all den kritik som drabbat särbestämmelsen mot de homosexuella i den nya brottsbalken. Och inte nog med det. Man har infört tilläggsparagrafer, som ytterliga försämra de homosexuellas sak. Man har apat efter en paragraf, som varit i kraft i ett par år i Danmark och som visat sig få ödesdigra konsekvenser för de homosexuella med en våg av utpressning, rån och självmord samt en våldsam ökning av könssjukdomarna som en följd. Vi får se vad som händer i Sverige när lagen träder i kraft.

Den som vill skaffa sig närmare information i denna otäcka sak, bör läsa Pallesens bok "De avvikande".

Skoptofili

Med skoptofili (voyeurism) avses här den sexuella egenart, för vilken bevittnandet av vissa evenemang blivit ett sexuellt behov. För somliga människor är detta t.o.m. den enda utvägen att tillfredsställa sin könsdrift. Även om de flesta män blir eggade vid åsynen av avklädda kvinnor och skulle ha nöje av att titta på samlag, så är de alltså inte skoptofiler enligt vår definition. Om man får tro Kinsey är det mycket sällan kvinnor finner någon njutning i att betrakta den nakna manskroppen. Dock höjdes för inte så länge sedan i en svensk kvällstidning ropet efter pornografi för kvinnor, och det var en kvinnoröst som ropade.

För åtskilliga skoptofiler utgör åsynen av en avklädningsakt eller ett reguljärt samlag den förnämsta källan till sexuell lust. Andra åter är beroende av speciella stimuli såsom urinering, tidelag, lesbiska uppvisningar, groteska och sadimasochistiska inslag etc. Peter den store av Ryssland hade en säregen smak. Till sina gästabud lät han baka in nakna dvärgar av bägge könen i väldiga pastejer. På en given signal hoppade de sedan ur bakverket och dansade omkring på borden till de europeiska sändebudens stora bestörtning. Ibland behöver det stimulus det är frågan om inte ha någon sexuell anstrykning. Det finns t.ex. män som kan få orgasm av att se skenande hästar.

I vissa fall ger tittandet självt utlösning, i andra fall, kanske särskilt i fall av svag sexualdrift, tycks tittandet tjäna som eggelse för utlösning med andra metoder. Somliga människor kräver av god pornografi att sexualakten endast skall antydas. Denna form av voyeurism behöver sällan lida brist på stimuli. Andra är beroende av en tydlig framställning med angivande av en mängd realistiska detaljer. Dessa individer är på jakt efter grova obsceniteter i text och bild. Emellertid gör nog många den erfarenheten, att det inte är så särdeles fascinerande att se en samlags film där bara själva könsakten visas, filmen må sedan innehålla hur många köttiga detaljer som helst. Den sexuella upphetsningen blir ofta större i en offentlig biografsalong där könsakten, även om den bara antyds, sätts in i ett episkt och psykologiskt sammanhang med olika formella och emotionella relationer mellan de agerande.

De skoptofiler som är beroende av grova stimuli har inte stora möjligheter att tillfredsställa sin drift i dagens Sverige, där åklagare och pornografilagar ödelägger deras sexualliv. I detta hänseende är Sverige ett U-land. Nog måste man anse att det är märkligt, att t.ex. en stockholmare måste resa ända till Malmö för att titta på riktig striptease. I Stockholm finns visserligen ett par nonstopbiografer, som påstår sig visa sexfilmer, men detta är ett grymt bedrägeri mot skoptofilerna, som tvingas genomlida två timmar med amerikanska gangsterfilmer och annan eländig underhållning för att få skåda skymten av ett par kvinnobröst. Magdans är ett helt okänt begrepp hos oss. De boulevardblad som saluhålles i tobaksbutikerna är en bedrövlig surrogatlösning. Någon gång har man försökt höja den pornografiska kvaliteten hos dessa tryckalster, men då har samhället genast ingripit med konfiskation och åtal.

Det finns ett antal jurister och poliser, som energiskt går in för att göra livet för skoptofilerna. Man anställer en ren människojakt på de personer som försöker tillfredsställa deras legitima behov. I samband med en s.k. pornografihärva kunde man för ett par år sedan läsa följande i DN: "Handeln med pornografiska bilder och filmer misstänks vara så omfattande att man inom polisen i Stockholm och Stockholms grannkommuner överväger att ordna en särskild utredningsgrupp, som under en åklagares ledning skall ta hand om arbetet att försöka rensa upp i det speciella 'träsk' varifrån pornografiskt material distribueras både inom och utomlands."

När man läser sådant undrar man häpen varför människorna skall behöva göra livet så svårt för varandra. Situationen är dock inte helt hopplös, och jag vill uppmuntra min voyeuristiske läsare med följande. Trots det ständiga hotet från rättsämbetsmännen, så finns det människor som arbetar för er sak. Det tillverkar f.n. samlagsfilmer och annat liknande material på flera håll i landet. Dessbättre kommer bara en bråkdel av denna produktion i polisens händer. Problemet är bara hur ni skall komma i kontakt med de personer, som säljer dessa artiklar. Det bästa råd jag kan ge är att ni bläddrar igenom några av de banala boulevardtidningarna, där det finns en del annonser, som handlar om "raffiga fotos", nakenfilm etc. Svara på en sådan annons, och ni skall finna att annonsören har betydligt intressantare artiklar, men han vill först etablera kontakten innan han erbjuder dessa. Genom att ge läsaren dessa råd uppmuntrar jag nog till brottslig gärning, men detta är en risk som jag med glädje tar.

Det nya baddräktsmodet har ställt skoptofilerna inför spännande perspektiv. De flesta jublar nog invärtes. Andra voyeurer ställer sig kanske mera tvekande -- då de vill bibehålla en ram av festivitas och ett visst ceremoniel kring exponerandet av de kvinnliga behagen.

På den europeiska kontinenten är läget betydligt gynnsammare för voyeurerna. Bordellerna, som sätter en ära i att tillfredsställa olika sorters behov, är ofta utrustade med titthål i väggarna. På Herbertstrasse i Hamburg kan man få se lesbiska föreställningar för en överkomlig penning (c:a 50 DM), bl.a. samlag mellan två kvinnor med hjälp av en penisattrapp. Upplysningsvis vill jag nämna att det rör sig om en helt mekanisk gestaltning av vad som sker i ett lesbiskt förlopp, och de agerande är inte alls engagerade med sina erotiska känslor. Men det kan ju ge behållning att se på ändå. Paris har betydligt sämre service än förr i tiden, säkert som följd av att bordellnäringen kriminaliserats.

För den sansade bedömaren är skoptofili givetvis lika legitim och respektabel som andra yttringar av driftslivet. Men är man "tittare" och har haft oturen att födas i ett land med sådan lagstiftning som i Sverige, drivs man in på olagliga vägar för att tillfredsställa sin drift. I vårt land är skoptofilen ständigt på språng efter syner. Han kan vidtaga olika komplicerade och riskfyllda åtgärder för att få tillfälle att se in genom fönster eller få en inblick i badinrättningar. I mörkret vandrar han omkring i parker med en ficklampa, som han riktar mot älskande par, och på badstränderna företar han exkursioner med en kikare.

Många skoptofiler har samtidigt exhibitionistiska impulser, och dessa kan knappast förbättra deras relationer till juristerna. Vi har inte bara rättsvårdare i samhället, vi har också människovårdare. Vad har dessa gjort för insatser för att hjälpa skoptofilerna till rätta? Ja, vänder de sig till en läkare riskerar de att få höra att de är infantila, och det är de knappast hjälpta med. För inte så länge sedan skrev en skoptofil till Lis Asklunds brevlåda och bad om råd. Det var en lyckligt gift barnafader i god social ställning, och hans problem var att han hade ett starkt behov av pornografi, vilket förorsakade honom svåra skuldkänslor. Rättspsykiatrikern Yngve Holmstedt besvarade brevet och tyckte tydligen att han skulle lindra mannens skuldkänslor genom att beteckna dennes sexualitet som "snedvriden" och påstå att den stod på "småbarnsnivå".

Visserligen är Holmstedt mera rättsvårdare än människovårdare, men det är ändå oanständigt att uttrycka sig på detta sätt. Genom att beteckna mannens sexualitet som snedvriden har Holmstedt givit auktoritet åt dennes värsta farhågor och ökat skuldbördan. Ställningstagandet är grovt osakligt, ty det finns inte skymten av bevis för att det förhåller sig å det sätt som Holmstedt anför. Han har förläst sig på psykoanalytiskt trams, och dessutom ger han uttryck åt svår sexualfientlighet. De freudianska dogmerna passar som handen i handsken till hans puritanska värderingar.

Fortfarande betraktas alltså "tittarna" med psykiatrikernas goda minne som mindervärdiga figurer. Denna intolerans fick ett trist uttryck i en tidningsartikel nyligen, då det propagerades för filmad pornografi på recept för impotenta män. Maj-Brith Walan, barnmorska och en tydligen mycket uppburen dam i sexualpedagogiska sammanhang, varnade bestämt för att man skulle låta skoptofiler få ta del av dessa (samlags-?)filmer: "Man får vara medveten om att det finns män med missriktade eller på annat sätt avvikande sexuella mönster som kan dras till detta. Det är därför synnerligen viktigt att indikationerna för sådan behandling blir mycket stränga och att den begränsas till gifta makar".

Nej, bästa skoptofiler! Betrakta era sexuella behov som helt legitima och respektabla, håll morskt fram dem inför omvärlden och framför allt: tro inte på vad vidskepliga auktoriteter -- även om de är läkare -- tutar i er !

Övriga sexuella avvikelser

Egentligen finns det lika många typer av sexuella avvikelser som det finns driftsprofiler, dvs. människor. Varje människa är sexuellt unik. När jag placerar olika avvikelser under rubriker, utgår jag från grova yttre likheter och olikheter. Den indelning av "perversionerna", som förekommer här, är alltså helt opretentiös och bygger inte på något vetande om deras etiologi eller fenomenologi:

Transvestism t.ex. är inget enhetligt beteende utan en sammanfattande benämning på alla de sinsemellan mycket väsensskilda driftsinriktningar, som manifesterar sig i en önskan att bära det motsatta könets kläder. I de flesta fall är det en fråga om ett sexuellt behov, och transvestiten blir sexuellt eggad då han klär sig på detta sätt. Detta gäller dock inte alla, och i vissa fall övergår män till kvinnodräkt enbart för att undkomma den positiva olust, som manskläderna medför. Bland transvestiterna finns både hetero-, homo- och bisexuella, men det finns också sådana, som föredrar att inte liera sig sexuellt med någon annan människa.

En speciell och inte alldeles ovanlig kategori är män, som helt identifierat sig med en kvinnoroll. Dessa individer, som fysiskt hormonellt och kromosomalt är hundraprocentigt maskulina, vill bli accepterade som kvinnor och få komplimanger av män. Vanligtvis känner de ingen sexuell dragning till sitt eget kön. Trots att de oftast försörjer sig sexuellt genom masturbation, så avskyr de anblicken av sina egna könsorgan, och deras stora livsmål är att operera bort penis och testiklarna. Resultatet av ett sådant ingrepp brukar i allmänhet bli lyckat, och de blir mer harmoniska efteråt. En del av dessa människor har sedan ingått äktenskap med män.

Många heterosexuella män är tvungna att iföra sig bysthållare eller trosor för att kunna genomföra samlag. Bland de respektabla herrar, iförda grått och portfölj, som vi möter på gata, finns ett litet antal, som har damunderkläder närmast kroppen. Särskilt koketta och extravaganta är homosexklubbarnas "queens", som brukar ha ett helt följe av uppvaktande kavaljerer. Eljest klär sig flertalet av de homosexuella otadligt, de är ju angelägna om att inte väcka någon uppmärksamhet. Att prostituerade ynglingar lägger sig till med en del feminina drag i sin klädsel och frisyr beror enbart på att de vill locka till sig kunder.

Transvestiterna har det svårt i vår civilisation. Om de inte skymfas, hånas, vägras inträde på restauranger eller rentav åtalas för förargelseväckande beteende, så är de kuriosa och tidningsstoff. Dessa människor vill i allmänhet ingenting annat än att få vara i fred och önskar ingen uppmärksamhet utöver den, som andra medborgare åtnjuter. Här står vi i vishet och fördragsamhet långt efter de flesta s.k. primitiva folk, där transvestism accepteras som en helt naturlig sak. Vi liknar härvidlag mera de sibiriska stammar, som enligt vad Ruth Benedict påstår, tillskrev transvestiterna övernaturliga krafter.

Transvestiterna straffas då och då för att de "sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse uppkommer". Jag har försökt ta reda på omständigheterna kring dylika ingripanden, men tyvärr finns de inga jurister, som har reda på var dessa domar skall sökas i brottsarkiven.

Orsaken till förföljelsen står som vanligt att finna i bibeln, där det sägs: "En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för Herren din Gud" (Femte Mosebok, 22:5).

För den erotiska läggning som kallas autoerotism (narcism) har den egna kroppen blivit sexualobjekt. En människa med denna drift behöver aldrig frukta att komma i könsnöd. Anblicken av sig själv i helfigur i en spegel kan vara tillräcklig för att ge orgasm, ibland kommer ejakulationen först då han berör spegeln med sin lem. Somliga män kan bara genomföra samlag i spegelsalar. Avvikelsen är ofta förbunden med exhibitionism, och en del av dessa individer älskar att sprida nakenfotos av sig själva. De flesta narcister företer knappast i övrigt några extraordinära personlighetsdrag. I litteraturen uppges dock att många är excentriska, undflyende, jagcentrerade och i avsaknad av sociala instinkter (vad detta nu kan innebära). Det finns två teorier om uppkomstmekanismen, som bägge är en täckmantel för vår okunnighet. Enligt den ena teorin har dessa människor fått för lite kärlek i sin barndom, enligt den andra för mycket.

Onanin betraktas väl inte längre som pervers, om den inte föredras framför samlag. Detta sexuella beteende har genom tiderna åsamkat dess utövare stort elände, och denna skadeverkan får helt tillskrivas kristna pedagogers hemska hotelser. Den som vill skaffa sig en föreställning om det helvete, som dessa sedlighetsapostlar ställde till med för unga människor förr i tiden, rekommenderas att läsa E. J. Ekmans "Den smygande fienden", utgiven 1887 i Stockholm. I denna skrift står att läsa att "sjelfbefläckelsen" förvandlar en ung man till en "utmärglad och förstörd ruin som står lutad antingen mot graven eller dårhuscellen", och den sänker honom i "vansinnets mörka och avgrundslika natt". Den hemska ovanan åstadkommer också att barnets "tillväxt bliver avbruten, utvecklingen av muskelsystem, stämma, skäggväxt, mod och energi blir hejdad, ja alldeles förhindrad" -- och inte nog med, den förstör "hjärna, nervsystem, ryggmärg, synförmåga, förstånd, skarpsinne, överhufvud taget livskraften i varje form". Detta trodde alltså människor på för några decennier sedan. Kanske sitter det ännu någon fanatiker ute i glesbygderna och predikar dessa läror?

I dag, när den medicinska vidskepelsen inte längre är gångbar, har de sexuella reaktionärerna kastat sig över de psykologiska vidskepelserna för att motivera sina förbud.

Vad gäller onanin är denna vana t.o.m. mindre hälsovådlig än samlag, ty man riskerar ju inte könssjukdomar. Den bör naturligtvis inte (men detta gäller all fysisk aktivitet) bedrivas alltför excessivt, ty då leder den till utmattning. Onanerandet blir gärna överdrivet, och en del onanister har fingrarna på genitalierna, så snart de är för sig själva. Detta beror troligen på att onanin inte ger någon adekvat utlösning av den driftsmässiga energin.

För åtskilliga onanister tycks masturberandet enbart vara ett kroppsligt behov, likvärdigt med behovet att kasta vatten. Andra fantiserar våldsamt under akten, och de manulla åtgärderna blir endast ett litet bihang till erotiska dagdrömmerier. Människor med klenare fantasi tvingas använda pornografi, men är tyvärr oftast hänvisade till de jämmerliga tryckalster, som nu utbjuds på den öppna marknaden. Masturbantens fantasier har ofta en ytterligt obscen och drastisk karaktär, men han gör i allmänhet inte något försök att förverkliga dem. Tvärtom uppträder han i typiska fall som moralist och sedlighetsapostel och intar en överdrivet asketisk attityd till omvärlden. Det rör sig alltså om människor med extremt starka sexuella hämningar. Av det faktum att många onanister är oförmögna att genomföra samlag, kan man inte dra den slutsatsen att onani orsakar impotens.

Många har blivit onanister till följd av fysiskt handikapp, invaliditet etc. Om vi inte kan hjälpa dessa människor till en bättre lösning än onani, bör vi väl ändå i humanitetens namn förse dem med användbara pornografiska stimuli. I varje fall skall vi inte som nu sker lagstifta mot dessa åtgärder.

Fetishismen är en tämligen beskedlig sexuell yttring, i varje fall i sina vanliga former. Den innebär en möjlighet för individen att tillfredsställa sin sexuella drift genom att titta på eller manipulera med föremål av olika slag, såsom damunderkläder, högklackade skor, tyger, cykelsitsar, avföring, olika kroppsdelar etc. Hirschfeld berättar om en man, som under en natt klippte av 24 hästsvansar och tog med sig hem. När kvinnomodet föreskriver högklackade stövlar, går många män omkring på gatorna med ständig erektion. Den amerikanska kulten av överdimensionerade byster är ett intressant exempel på fetischdyrkan hos ett civiliserat folk. Ofta kan ett föremål som tillhört en älskad varelse fullt adekvat ersätta denna som sexualobjekt.

En del utstuderade fetischister specialiserar sig på abstrakta objekt. Ett sådant är t.ex. tabubrottet. Människor som påstår sig odla denna raffinerade böjelse förväxlar nog ofta orsak och verkan. Byron trodde att han bröt mot de sexuella konventionerna enbart för att få känna sig syndig. Detta är naturligtvis möjligt, med det hela kunde ju också tänkas bero på att de sexualhandlingar han faktiskt åtrådde (incest med sin halvsyster Augusta) råkade vara tabubelagda.

Rättspsykiatrikerna, i varje fall i Sverige, tror att samtliga fall av exhitionism är att hänföra till tabufetischism.

De fetischistiska anhängarna av sexualtabut är givetvis angelägna att bevara de sexuella fördomarna. Troligen hör många stränga puritaner hit, mer eller mindre medvetna om sina bevekelsegrunder. En önskan att bevara den magiska kraften hos denna fetisch, för att sedan liksom naturfolken vid passande tillfällen kunna begagna den vid rituella utsvävningar, är det enda motiv jag skulle kunna respektera hos de sexuella reaktionärerna.

Den som känner åtrå efter skor, kläder och andra persedlar kan känna sig trygg i vårt land. Rättshistorien känner inte till ett enda fall i Sverige, där någon ställts inför rätta för att sexuellt ha utnyttjat ett dött, konkret föremål (jag undantar nekrofilin, se nedan). Även om fetischismen kan ge upphov till en viss typ av stölder är den helt väsensskild från kleptomanin, som enligt djuppsykologerna har en sexuell genes.

För nekrofilen utgörs det adekvata sexualobjektet av lik. Enligt en uppfattning som omhuldas av rättspsykiatriker är nekrofilerna uteslutande individer med grava mentala rubbningar, i varje fall uppges detta i det kompendium i rättspsykiatri, som ingår i den medicinska kurslitteraturen. Hur vet man detta? I det material som står till förfogande ingår ju bara sådana fall som ertappats på bar gärning.

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. "Liket" skall sedan under akten förhålla sig alldeles viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta.

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en "fara för samhället", att han är en "ohyra" och att han bör "spärras in på dårhus". Så skriver i alla fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok "Sexuallivets variationer". Ingen människa blir hjälpt från ångest med sådana invektiv och hotelser.

Att sexualiteten kan förknippas med döden i våra föreställningar och framför allt i vårt omedvetna, borde inte vara främmande för en modern människa. Inte minst har ju freudianerna hävdat detta samband.

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Könsumgänget med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. Tidelag har varit ett ceremoniellt inslag i religiösa kulthandlingar hos många folk, t.ex. hos de klassiska grekerna. Allra rikligast förekommer detta slags könsumgänge i trakter, där det till följd av religiösa och sociala förhållanden råder sexuell nöd, t.ex. i Sydeuropa och Främre Orienten.

I Amerika har Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. Tidelag förekommer också hos kvinnor, men är betydligt sällsyntare. De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. Det förekommer också i materialet något fall där ynglingen med munnen bearbetat djurets könsorgan. Ibland uppstår regelrätta kärleksförhållanden med inslag av erotisk passion och fixering från bägge håll. Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar av samlag mellan kvinnor och mulåsnor.

Att människor tillfredsställt sin könsdrift med hjälp av djur har upprört moralisterna och juristerna i vår kultur. Man har tillåtit sig grymheter av allra värsta slag mot zoofilerna. I en del av våra gamla landskapslagar stadgades t.ex. levandebegravning i jord för tidelag. Fortfarande är det straffbart att använda djur som sexualobjekt i de flesta länder, som vi kallar kulturländer, t.ex. i Norge, Tyskland, Holland, Österrike och Israel. I Sverige avskaffades straffet 1944, men ännu har vi inte lärt oss att respektera denna form för könsumgänge (som givetvis inte får innebära djurplågeri).

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren (National Research Council Conference on Mammalian Sex Behavior, New York 1943). Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då den förekommer hos homo sapiens? Det finns i varje fall ingen biologisk eller medicinsk grundval för en dylik värdering. Historiskt sett är denna värdering en kvardröjande rest av ett sexualtabu, som uppstod hos ett förvetenskapligt folk på grund av skräck och vidskepelse. I Tredje Mosebok, 20:15, kan man läsa: "Om en man beblandar sig med något djur så skall han straffas med döden och djuret skolen I dräpa".

Är det inte på tiden att vi kastar av oss detta moralok? Kinsey berättar om många framstående män, som fått sina liv förstörda av en mer eller mindre konstant ångest att deras ungdomliga zoofila eskapader skall uppdagas för omgivningen. Själv har jag träffat på ett tragiskt fall där fruktan för omgivningens dom sannolikt starkt bidrog till att patienten råkade in i ett gravt psykiskt insufficienstillstånd med tveksam prognos ("sensitiver Beziehungswahn"). Skall detta vara nödvändigt i ett modernt samhälle? Kan vi inte såsom anständiga, medvetna människor försöka disciplinera våra egna moraliska primitivreaktioner?

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Då det sexuella begäret är inriktat på åldringar talar man om gerontofili (av geron=åldring och philein=älska). Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga - det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. Jag har dock gjort den erfarenheten att det i vissa fall rör sig om den driftsanomali, dvs. att gamla människor föredras framför fräschare partners. Mot denna bakgrund är det lite trist att tänka på alla de pensionärer, som har kvar sin sexualdrift och intet hellre skulle önska än att stifta bekantskap med unga personer. Hur ledsamt ordnar vi människor inte tillvaron för varandra.

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, mellan t.ex. ynglingar och gubbar. Tvärtom fann man att detta var den bästa grogrunden för en innerlig och fostrande gemenskap. Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagstiftar mot detta beteende.

Sexuell kollektivism eller gruppsexualitet betecknar att tre eller flera personer samtidigt deltar i en sexualakt. Etnografin och historien känner många exempel på sexuella evenemang, som omfattat stora kollektiv. Sådana har ingått i det religiösa beteendet hos många naturfolk (innan den kristna missionen ödelade det). Sexuella massorgier förekom i samband med fruktbarhetsriter och invigningsceremonier, de var samhällsinstitutioner och offentliga angelägenheter och ofta hade vem som helst möjlighet att deltaga. Också de gamla grekerna och romarna odlade gruppsexualiteten, i synnerhet under de uppsluppna upptågen till Venus', Bacchus' och Priapos' m.fl. gudars ära.

Hos oss är könslivet omgärdat av ett oomkullrunkeligt blygsamhetstabu, och vårt samhälle har inget sinne för att det kan vara värdefullt för individen att någon gång få utmana denna blygsamhet. Skulden till detta vilar på kristendomen. Denna religion har ingen plats för sexualitet i sina kulthandlingar; det är bara vissa beryktade sekter, som har ägnat sig åt grupperotik (Hellfire Clubs, laestadianer). Det finns också världsliga kotterier med sexuell kollektivism på sitt program, men de för en privat och undangömd tillvaro.

Är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få renodla denna böjelse i en välfärdsdemokrati. En möjlighet är att svara på annonser i boulevardblad eller homofili-magasin. Där annonserar nämligen en del personer just med avsikten att bilda erotiska kollektiv. Det bästa är naturligtvis som alltid att ha tur. Det förekommer inte så sällan att alkoholfester slutar i kollektiva sexualhandlingar, som inte på något sätt är planerade på förhand. Sådana impulsiva orgier, som uppkommer helt överraskande, är ofta de mest lyckade.

Individer med exhibitionistiska, voyeuristiska och bifila inslag i sin sexualitet skulle kunna ha stort utbyte av gruppsexualitet. Risken för komplikationer i form av svartsjuka eller svårartade skuldkänslor är enligt all erfarenhet ganska liten. Så många personer med en prudentlig vandel har erkänt för mig att de någon gång i sitt liv varit med om en kollektiv orgie eller en eskapad, där den sexuella blygsamheten i varje fall varit hotad, att jag undrar om en sådan erfarenhet inte tillhör regeln snarare än undantagen. Upplevelsen brukar vara av övervägande positiv karaktär med förhöjd livskänsla, ökad spänning och vällust. Orgien kan åtföljas av några dagars måttlig ruelse, som i allmänhet inte förorsakar några större besvär. Händelsen brukar var en dyrbar klenod i minnesalbumet, något som man med handen på hjärtat inte skulle vilja ha ogjort.

Naturligtvis ställer denna erotiska variant rätt stora etiska krav på sina utövare, om den skall bli till glädje för alla. I varje fall måste man av deltagarna kräva ett visst mått av disciplin och förmåga till sexuell altruism. Tyvärr förstörs en del kollektivistiska förhållanden av männen, som ofta är hänsynslöst egoistiska driftsvarelser och försöker roffa åt sig ett maximum av njutning utan att bekymra sig om de övriga parterna.

Då tre personer är inblandade i könsakten talar man om troilism. Detta är en mycket omtyckt sexuell umgängesform. Att dra in en tredje person i de sexuella intimiteterna är ingen ovanlig metod för att öka den erotiska temperaturen i många äktenskap. Denna tredje person får antingen enbart agera åskådare eller också tilldelas han (eller hon) olika orala och genitala uppdrag. Antalet tekniska varianter vid troilism överträffar vida det antal samlagsställningar, som de indiska handböckerna i kärlekskonsten räknar upp. Arrangemanget brukar lämna alla parter nöjda, och svartsjukekomplikationer är enligt min erfarenhet sällsynta. Man borde i princip kunna rekommendera troilism i alla äktenskap, där sexuallivet blivit slentrian. Denna form av könsumgänge är givetvis en idealisk lösning för de bifila, som härigenom kan tillfredsställa både den hetero- och homoerotiska komponenten.

Sexuell kollektivism och troilism behandlas mycket styvmoderligt i den sexuologiska litteraturen. Detta är egendomligt, ty det rör sig ju om vanliga beteenden.

Pyromani (mordbrandsmani) är en sammanfattande benämning på sinsemellan mycket olikartade psykiska abnormtillstånd. I de flesta fall är motiven bakom till synes meningslösa handlingar i den här genren klart utomsexuella. I vissa fall anses anläggandet av en eldsvåda i någon mån kunna ersätta könsakten hos mycket aggressionshämmade individer och ge ett slags spänningslindring.

Sexualdriften kan kopplas till ett otal ceremonier och föremål, och mån skulle kunna beskriva hur många "perversiteter" som helst. Somliga individer kräver oundgängligen speciella inslag i förspelet, t.ex. att de får betala sitt objekt. Andra kräver vissa egenskaper hos objekten, t.ex. invaliditet, andra åter önskar muskulösa kvinnor etc. Några kan bara få orgasm om de får bevittna t.ex. trafikolyckor, vid åskväder osv. Stig Dagerman berättar i "De dömdas ö" om ynglingar som fick orgasm endast om de hade bilmotorn på.

Sexuallagarna

Man tycker att det kunder vara en angelägenhet för den juridiska sakkunskapen att informera allmänheten om vilka sexualhandlingar, som är straffbara enligt svensk praxis. Härigenom skulle ett brottsprofylaktiskt syfte tjänas, och man skulle bl.a. slippa de pornografimål, som enbart beror på myndigheternas okunnighet om vad som är tillåtet. Då juristerna ändå tydligen inte är intresserade av att lämna dessa upplysningar, känner jag mig som lekman manad att redogöra för de legala möjligheter som trots allt står till buds för den erotiska särlingen i vårt land.

I Domarereglerna, som står i början av vår lagbok, formuleras en utilitaristisk och humanitär princip i satsen: "Det som finnes den menige man till nytta vara, det bör hållas för lag". I samma stycke läser man emellertid också, att en domare först skall besinna att han är en "Guds befallningsman". Den nu gällande strafflagens sedlighetskapitel är en kompromiss mellan dessa oförenliga synpunkter.

Samma dualism mellan de gudomliga kraven och den profana nyttan återfinns tyvärr i den nya brottsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1965. Det förefaller visserligen som om lagstiftaren ville gå människornas intressen till mötes, när han säger att "bestämmelserna angående sedlighetsbrott mera konsekvent än i gällande lag utformats såsom avseende sexuella förgripelser mot barn eller ungdom eller angrepp mot en enskild persons integritet i sexuellt hänseendet". Men när han i samma andedrag deklarerar, att det gäller att kunna ingripa mot förhållanden, som "enligt allmän uppfattning är grovt stötande", har han på nytt givit efter för den gudliga serviliteten, även om han försöker kamouflera detta genom att döpa om de gudomliga kraven till "anständighetskänslan." Den enda större förändring av sexuallagarna, som strafflagsreformen medför, är terminologisk. I så gott som samtliga av de nu gällande sedlighetsparagraferna utgöres huvudordet vid brottsbeskrivningen av ett gammaltestamentligt invektiv, nämligen ordet "otukt". Man har i den kommande brottsbalken ersatt detta med uttrycket "könsligt umgänge", men helt har man inte ansett sig kunna undvara invektivet. Att inte bara terminologin utan även gällande praxia står under inflytande av Moseböckerna hävdas t.o.m. från juristhåll (Per-Erik Fürst). Den strafflag som vårt välfärdssamhälle nu väntar på och under oöverskådlig tid framöver får dras med, tillåter fortfarande att människor med erotiska särdrag offras till Jahves ära. Svenska folket har genom sina sändebud accepterat detta sakernas tillstånd och den futtiga kritik, som levererades då lagförslaget drevs igenom, drabbade dess enda förtjänst, nämligen att tillerkänna den gifta kvinnan fysisk integritet.

Hur skall nu en människa som planerar ett sexuellt evenemang av något slag bära sig åt för att ta reda på om hon därigenom gör sig skyldig till en brottslig gärning? För det första är det bra att ha klart för sig att frågan huruvida en handling är brottslig eller inte i sista hand ett empiriskt, sociologiskt spörsmål rörande rättsvårdande myndigheters reaktionsmönster. Vad vi behöver är att kunna förutsäga hur domstolen i trakten kommer att förhålla sig, om de sexuella eskapaderna kommer till dess kännedom. I själva verket är det av fundamental betydelse för rättssäkerheten i ett samhälle, att lekmän är i stånd att göra dylika prognoser. För att detta skall bli möjligt krävs dels att domstolarna tillåter att man granskar deras verksamhet, dels att resultatet av denna granskning visar på en någon så när enhetlig praxis.

Inget av dessa två villkor för rättssäkerheten kan sägas vara uppfyllt i dagens svenska rättssamhälle, då det gäller t.ex. pornografimål. Då en person står i begrepp att göra en film med erotiskt innehåll, är det ju viktigt att han skaffar sig kännedom om vilka filmscener, som friats resp. fällts av domstolarna. Nu tillåter man inte att lekmän tar del av sådant material. Han får alltså göra filmen på måfå och avvakta rättsreaktionen.

Finns det då inga genvägar som man kan gå, när man vill skaffa sig kunskap om vilka sexualhandlingar som är tillåtna? Det påstås ibland att en del juridiska texter och kommentarer kan användas som prognostiska hjälpmedel. Lagtexten har lekmannen i varje fall ingen glädje av. Den är med sina bibliska skällsord praktiskt taget oanvändbar för deskriptiva ändamål. Att påstå att vår pornografiska rättsskipning är en tillämpning av nedskrivna lagar, vore en grov verklighetsförfalskning. Många jurister anser att Stjernbergs "Kommentar till strafflagen, kap. 17--18" är en bruksanvisning för domstolarna. I varje fall citeras denna skrift, som skrevs för 35 år sedan, flitigt i pläderingarna. Den uppfattninge av sexuallagarnas innebörd, som här kommer till tals, bygger dels på ett studium av lagtexte, som i någon mån liknar en logisk analys. Framställningen innehåller dessutom en del medicinska vidskepelser och moraliska värderingar av viktoriansk typ, vilka dock inte förefaller att influera uttolkningen i någon högre grad.

En utväg är att intervjua kompetenta jurister. Själv har jag haft ingående samtal med två åklagare i Stockholm, som visade mycket stort tillmötesgående. Dessa herrar är dock i allmänhet så engagerade emotionellt i sedlighetsfrågot att det finns starka skäl att ifrågasätta vetenskapligheten i deras utsagor, även om de har en god kännedom om olika sedlighetsmål.

Eftersom vår rättspraxis är så löst förbunden med lagtexten, kan det synas likgiltigt vilka sexuallagar vi har. Detta är dock en förhastad slutsats. Sexuallagarnas stora betydelse ligger ju däri att de fixerar de moraliska fördomarna hos juristerna, som skall döma oss. Dessvärre finns det ingen anledning att hoppas att den nya brottsbalken skall inspirera juristerna till vidsyn och tolerans i sexuella frågor. Diskrimineringen av de erotiska minoriteterna är där lika obönhörligt genomförd som i gällande strafflag.

I anslutning till de olika sexuella avvikelserna har jag redogjort för de hinder som lagen uppställer för människor med speciella driftsinriktningar. Den som hyser en incestuös böjelse eller den, som är nekrofil, pedofil eller exhibitionist är helt förbjuden att tillfredsställa sin könsdrift enligt gällande lag. Visserligen kommer den förälder som vinnlägger sig om sitt barns psykosexuella utveckling nästa år inte att straffas för incest utan för "otuktigt beteende", men i gengäld har brottsbeskrivningen skärpts för exhibitionism och pedofili. Särbestämmelserna för de homosexuella har inte bara bibehållits oförändrade, de har fått en skärpt innebörd p.g.a. att de har kompletterats med tilläggsbestämmelser.

Vi har i vårt land en paragraf, som praktiskt taget gör det omöjligt för individer med erotiska särintressen att komma i kontakt med människor, som kan tillfredsställa deras könsdrift. Det är den beryktade koppleriparagrafen (18:11) i gällande strafflag.

Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra; dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i sex månader.

Formuleringen återkommer nästan ordagrant i den nya brottsbalken. Det är denna paragraf, som förbjuder upprättandet av bordeller. Bestämmelsen drabbar inte den sexuellt priviligierade kasten i vårt samhälle, nämligen de ortodoxt heterosexuella, som har normal företagsamhet och saknar större fysiska skavanker. Men för människor med sexuella avvikelser av något slag eller olika slags handikapp, sjukdom, invaliditet, lyten, fysisk repulsion, överdriven skygghet etc., är den katastrofal. Dessa individer kan inte utnyttja danspalatsen, som samhället så generöst tillhandahåller. De är ofta blygare och osäkrare än andra och vågar inte yppa sina önskningar. För många av dessa skulle en kopplare eller en bordell vara en välsignelse. En idealisk lösning vore väl en av psykiatrisk expertis ledd byrå, som förmedlade dessa sexuella kontakter. Men nu är som sagt en sådan människovård kriminaliserad i vårt samhälle och kommer också enligt den nya lagen att förbli det.

En möjlighet för de oliktänkande att komma i kontakt med likasinnade vore dock att nyttja tidningarnas annonsspalter. Dagstidningarna kunde här ha en viktig mission att fylla. Det är faktiskt möjligt att i en annons ange speciella erotiska intressen utan att såra "tukt och sedlighet" i lagens mening. Jag har nämligen en åklagares ord på att det inte skulle föranleda åtal, om följande annons stod att läsa i en svensk tidning: "Exhibitionist söker skoptofil." Men dessvärre uppträder tidningarna härvidlag som den auktoritära moralens väktare, t.o.m. de dagstidningar som kallar sig kulturradikala.

Beträffande sinnessjuka och sinnesslöa gäller olika villkor för män och kvinnor. Enligt gällande lag är kvinnorna utestängda från allt slags könsumgänge, männen enbart från homosexuellt umgänge. Att vara sinnessjuk är alltså enligt våra lagstiftares mening ingalunda en tillräcklig börda för dessa människor, man gör den än tyngre genom att ta ifrån dem könsnjutningen. På mentalsjukhusen utvecklas spontant en hel del homosexualitet. I praktiken är det överskötarens bigotteri eller maktlystnad, som får avgöra om de homosexuella manifestationerna skall tillåtas. Av någon anledning befattar sig läkarna inte med detta problem.

För den som till äventyrs inte känner till förhållandet, vill jag påpeka att man med de moderna läkemedlen lyckats göra många schizofrenier symptomfria. Det går alltså omkring en mängd sådana sjuklingar ute i samhället, de lever ett normalt yrkesliv och de ter sig psykiskt friska. Men den som idkar könsumgänge med en sådan person, riskerar enligt lagtexten ända upp till fyra års straffarbete, förutsatt att det inte går att visa att gärningen varit uppoffring för att bereda den sinnessjuke glädje. Om man nämligen kommer på en så tokig idé som att skänka en sinnessjuk människa sexuell glädje skulle man, enligt vad en representant för åklagarmyndigheten sagt mig, betraktas som galen och straffriförklaras.

De nya lagstiftarna har lyckligtvis insett det ohållbara i situationen och stadgar straff endast för sådant könsumgänge med sinnessjuk eller sinnesslö, som skett under "otillbörligt utnyttjande" av vederbörandes tillstånd -- vad nu detta kommer att innebära i praktiker.

Pornografilagstiftningen

Den paragraf som juristerna använder sig av för att göra livet surt för voyeurerna har följande lydelse (SL 18:13):

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav kommer.

Hur en bild skall för att såra "tukt och sedlighet" överlåter den ovan nämnde Stjernberg till domstolarnas omdöme. En åklagare har givit mig den tumregeln, att det är osedligt att framställa könsorganen på ett sätt som alltför tydligt påminner om deras funktion. Ett undantag härifrån utgör medicinsk litteratur, som har rätt att visa hur en erigerad penis ser ut. Liknande undantag gäller för kulturhistoriska skildringar. Men om boulevardbladen visar den allra minsta ambition att fylla den funktione, som de är avsedda för, så riskerar de åtal.

Rådhusrätten i Borås dömde den 4/5 1962 utgivaren av "Photo Parade" och "Modell Naturell" till böter 50 x 15 kr. Två år senare, den 4/5 1964, fälldes tidskriften "Qvinna" av Svea Hovrätt, straff 50 dagsböter om 40 kronor. Jag har gått igenom det konfiskerade materialet, och jag kan inte se någon skillnad då jag jämför med sådana boulevardblad, som inte åtalas. Det fanns i det åtalade materialet inga bilder med flera agerande och inga sadistiska inslag, de avbildade männen hade alla sedesamt sänkta manslemmar. Några poserade på ett lätt utmanande sätt, och en av damerna hade tagit sig orådet före att le mot kameran. Men detta är ju sådant, som man kan ta del av genom att köpa en tidning i vilken tobaksbutik som helst.

För att belysa det rättskaos som råder på det här området, skall jag citera två skrivelser, bägge inlagor i målet mot tidskriften "Qvinna". Försvarsadvokaten Lars Bergmark, yrkade på frikännande av följande skäl:

Den utförligast motiverade domen synes ha meddelats av rådhusrätten i Malmö den 28 september 1959. I domen heter det: "I Sverige sprides sedan åtskilliga år tillbaka en stor mängd publikationer med bilder av nakna människor, vilka publikationer icke ha något vetenskapligt eller konstnärligt syfte utan allenast syfta till att påverka läsarnas erotiska känslor. De avbildade personerna intaga utmanande och sexuellt eggande ställningar och i många fall äro bilderna särskilt arrangerade för framhävande av könsorganen. Inom skönlitteraturen förekomma detaljerade beskrivningar av sexuellt samliv mellan människor och av människors sexuella relationer i övrigt. Framställningar i bild och ord av nämnd typ distribueras öppet i stora mängder. Offentliga ingripanden förekomma praktiskt taget icke. De få betraktas som allmänneligen godtagna." Sedermera har rådhusrätten i Malmö den 13 december 1963 meddelat dom i tvenne mål, det ena mot * * * och det andra mot * * *. I det förra målet gjordes det gällande att tidningen Berwe:s Modellstudier i sin helhet kunde anses sårande. Rådhusrätten delade emellertid inte denna uppfattning utan lämnade åtalet utan bifall. I den andra domen har bedömningen varit enahanda. Sålunda har juryn funnit tre bilder sårande medan rådhusrätten lämnat åtalet utan bifall. Göteborgs rådhusrätt har den 21 november 1963 meddelat dom i mål mot * * *. Från åklagarsidan gjordes det gällande att den påtalade skriften Album Artists, Studio Modeller i sin helhet vore sårande. I andra hand gjordes gällande att i vart fall vissa bilder vore tukt- och sedlighetsstörande. Juryn och rådhusrätten fann att endast en bild kunde anses anstötlig. Bilderna i tidskriften Qvinna som Svea Hovrätt har att i föreliggande mål taga ställning till äro av den art att de endast i några fall kan anses föreställa modeller, vilka intaga ställningar vilka möjligen kan uppfattas som utmanande och sexuellt eggande. Beroende på hur läsaren själv uppfattar bildmaterialet kan det möjligtvis påstås att i något enstaka fall har bilderna arrangerats så att det blir tal om ett framhävande av könsorganen. Det kan dock inte anses att någon enda bild går längre är vad som sagts i rådhusrätten i Malmö dom den 28 september 1959. Denna dom, som stått sig oförändrad i högre instans, fastslår att de bilder som det här är fråga om får "betraktas som allmänneligen godtagna". De övriga domarna utvisar hur svårt det är att bedöma vad som är tukt- och sedlighetssårande. Samma material bedömes olika av olika grupper människor. Detta synes i huvudsak bero på att pornografibegreppet ständigt är föremål för fluktuationer. För närvarande har uppfattningen förändrats dithän att samhället godtager filmer där det förekommer samlagsscener.

Som motivering för en fällande dom i samma mål anger stadsfiskal Otto Meijer följande principer, som tillämpas av rådhusrätten i Malmö:

4.

Bild av naken kvinna arrangerad på sådant sätt i fråga om den fotograferades ställning och omgivning att den fotograferades ställning och omgivning att den fotograferade icke endast kan anses vara utmanande eller raffinerad utan på ett otvetydigt och påträngande sätt inbjuder till otukt är sedlighetssårande. I enlighet med de under 2 -- 6 angivna principerna har rådhusrätten funnit vissa fotografier, colorslides och negativ sårande för tukt och sedlighet. I det förebragta bildmaterialet förekomma vissa bilder, vilka - ehuru icke fullt tydligt hänförliga till någon av de under 2 -- 6 angivna kategorierna -- arrangerats på ett så påfallande onaturligt och osmakligt eller mänskligt ovärdigt sätt i och för framhållande av de fotograferades könsorgan eller för åstadkommande av någon speciell erotisk effekt, att de på rådhusrätten gjort ett omedelbart frånstötande intryck och därför av rådhusrätten betraktas som sedlighetssårande. (Kurs. av förf.)

Slumpen får tydligen avgöra vilka pornografimagasin som skall åtalas. Det finns inga anvisningar från högre ort, som talar om när en bild sårar tukt och sedlighet. Avgörande för bedömningen är juristernas moraliska (och estetiska!) fördomar. Olika domstolar handlar på olika sätt och varje rätt har sin särskilda praxis. I detta virrvarr begär man att en person, som tillverkar tidskrifter för pornografiska ändamål, skall kunna avgöra vad som är lagstridigt eller inte. För att kunna hävda sig i konkurrensen måste han hålla samma pornografiska klass som sina konkurrenter. Detta innebär att han tvingas severa sådant bildmaterial, som straffas i vissa rätter och frias i andra. Om han inte föredrar att ruinera sig, får han finna sig i att stå under ständigt åtalshot. Kan man tala om rättssäkerhet när domstolarna beter sig så nyckfullt?

Det är inte lagstridigt att äga sedlighetssårande bilder eller filmer, inte heller att tillverka dem, i varje fall inte före 1965. Man har också rätt att visa samlagsfilmer och annan pornografi i sitt hem inför en krets av vuxna vänner, filmerna må sedan såra tukt och sedlighet hur mycket som helst. Samma rätt har vissa föreningar. Därigenom anses inte någon "allmän förargelse" eller "fara för annans förförelse" kunna uppkomma. Däremot är det inte tillåtet att starta en klubb med syftet att visa pornografisk film.

Visning av nakenhet i verkligheten bedöms, enligt vad man upplyst mig, enligt samma grunder som bilder. Det mesta av den strip-tease som visas på kontinenten skulle alltså inte heller hos oss vara lagstridig. Ändå förekommer ingen strip-tease på restaurangerna i t.ex. Stockholm, denna stad som har rykte om sig att vara så fördomsfri. Anser restaurangägarna att gästerna är så pryda, att de inte tål en sådan uppvisning? Ett rykte om att Kontrollstyrelsen skulle ha utfärdat förbud är helt grundlöst, i varje fall känner byrådirektören i nämnda styrelse inte till något sådant förbud.

Den som tänker tillverka eller sälja pornografisk film har två paragrafer att slåss mot, dels koppleriparagraflagen (18:11), dels ovanstående lagbud (18:13). Följande "kryphål" föreligger. Tidelagsscener, som har stort pornografiskt värde, kan man filma utan att göra sig skyldig till koppleri. Om man vill filma en samlagsscen, bör man av samma skäl hålla sig till äkta par. Att tillverka lesbisk film är riskablare, man bör då se till att kontrahenterna har ett stadigvarande intimt umgänge. Kollektiva sexuella handlingar kan man inte filma utan att fällas för koppleri. Paragraf 18:13 kan man tyvärr inte undgå hur man än bär sig åt, men det straff som stadgas i denna paragraf är ju relativt lindrigt jämfört med straffet för koppleri.

I den nya brottsbalken har pornografibestämmelserna skärpts.

	16:11		Sårar någon tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild, eller genom att saluhålla, förevisa eller annorstädes sprida skrift eller bild, dömes för sårande av tukt och sedlighet till böter eller fängelse i högst sex månader. Vad nu sagts skall jämväl gälla, om någon, på allmän plats, eller eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt eller sedlighet.
	16:12		Den som bland barn eller ungdom sprider skrift eller bild, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, dömes för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ovanstående kan tjäna som illustration till att det är en sexualfientlig äldre generation som skriver våra lagar. Onekligen verkar perspektivet dystert vid första ögonkastet, men man vet ännu inte hur lagen kommer att fungera i praktiken. Kommer det att bli brottsligt att över huvud taget visa samlagsfilm i fortsättningen? §16:12 har en märklig formulering. Deckare och gangstermagasin borde ligga i farozonen, men så långt har nog inte våra lagstiftare tänkt gå. Våld kan inte verka förråande eller sedligt fördärvande, bara sex, det är ett axiom hos våra rättsvårdande myndigheter.

Det finns tydligen ingen annan råd för skoptofilerna i fortsättningen än att gå omkring på nätterna och smygtitta genom fönster.

Vi har i vårt land en tryckfrihetsförordning, som tillåter att man konfiskerar osedlig litteratur och sätter författaren i fängelse. Det är en lekmannajury som skall bestämma om en framställning är sårande för "tukt och sedlighet", och domen behöver inte motiveras. Man förväntar sig av denna jury att den inte enbart skall låta sina moraliska utan också sina estetiska värderingar spela in vid domslutet. Grova obsceniteter kan tillåtas i en text med konstnärliga kvaliteter eller syften. Det kan vara intressant att notera att biografbyrån följer en motsatt princip. Läser man noggrant igenom dess utlåtande rörande "491", skall man finna att det var just filmens konstnärliga kvaliteter, som gjorde den riskabel och omöjlig att visa obeskuren.

Jag skall citera ett par stycken ur åtalade texter och jämför med tillåtna för att ge läsaren en uppfattning om hur pass godtyckliga domsluten är. Citaten är hämtade ur två romaner, som bägge fälldes i Stockholms rådhusrätt i början av 50-talet, nämligen "Jag var en kärlekskonstens mästare" (dom 1950) och "Min kärlek var till salu" (dom 1952).

"Jag var en kärlekskonstens mästare" är en lovsång till den sinnliga erotiken. Grundtonen är lyrisk, men det finns orgiastiska och dionysiska övertoner. Sadistiska inslag förekommer inte alls, inte heller sådana obscena ord som "kuk", "fitta", "knulla" etc. Även om de poetiska bilderna inte alltid är så väl funna, så står den litterära kvaliteten skyhögt över boulevardbladens. De partier, som utlöst åklagarens vrede har i dennes exemplar av boken markerats med ett streck i kanten, som t.ex. följande skildring av en bilfärd:

Jag satt i baksätet omgiven av de unga kvinnorna. Manne hade placerat sig vid chauffören. Jag lade handen mot Elsas axlar och log mot henne. Hon närmade sig mig och liksom när man vrider om en kontakt och allt blir ljust möttes våra munna i en blixtsnabb ingivelse. Starka tungor brottades med varann, fladdrade som eldslågor i munnarna, munnar som ville suga upp hela den andras kropp. Det var som om hundra injektioner med rusgift tömts i min kropp. Brinnande lågor av lava slog över oss. Agneta flämtade av vår lidelses utstrålning, vred sig i övergivenhetskval. Bilen gungade och krängde, men intet kunde slita isär våra sammankittade munnar. Som ett jagat djur, vilt sökande efter sitt bo, kände jag Elsas starka, springande fingrar under den tunna rocken, upp efter låren, sönderslitande den stängda porten, besinningslös i sin vilja att klänga sig fast kring den stolte riddaren. Och där inne stod han, rotad, fast och hård, lik en ek i orkanen. Handen hade slitit upp porten på vid gavel och befriat den kämpglade fången - som längtade till ett varmare och ljuvare fängelse. "O, jag visste det", kom det som en flämtning mellan Elsas läppar. "Så vidunderligt stor och skön." Och hon kramade med sina fingrar allt hon förmådde. "Känn du också, Agneta", fortsatte hon i samma upphetsning. "Kom med din hand du också. Jag vill att vi skall krama den båda två." Strax kände jag även Agnetas hungrande hand, villig att dra huden fram och tillbaka i allt snabbare tempo. Samtidigt kände jag skakningarna från hennes kropp i korta hetsiga rytmer. Mellan den delvis uppknäppta kappans flikar såg jag i en glimt två spridda, vitlysande lår och högt mellan dessa andra handens fingrar, vilka likt fågelnäbbar ivrigt pickade i ett dunklätt rede.

När Henry Miller berättar om en bilfärd, kan han tillåta sig följande utan att riskera åtal i Sverige:

Herrarna i baksätet fick tydligen för sig att de ville byta flickor. Det skrämde upp henne på allvar. "Enda sättet var att låtsas att jag ville bli knullad av den andre först. Han ville stanna bums och gå ut med mig. Kör sakta, sa jag till honom, du skall få göra det efteråt… jag vill inte att de skall hoppa på mig allihop på en gång. Jag tog tag i picken och började massera den. Den var styv på ett ögonblick… den var t.o.m. ännu större än förut. Herregud, Val, jag har aldrig tagit i en sådan stake förut. Han var som ett djur. Han fick mig att tå på pungen också -- den var tung och uppsvullen. Jag runkade på för brinnande livet och hoppades att han skulle komma fort…" "Nu skall vi vara uppriktiga, Mona", avbröt jag, och kände att jag började bli upphetsad av allt pratet om den där stora hästkuken. "Du blev förstås väldigt kåt när du satt och höll den där saken i näven…" "Vänta", sa hon med glänsande ögon. Jag gned henne mellan benen hela tiden och hon var våt som en svamp… "Ställ inte till så att jag kommer nu", bad hon, "för då kan jag inte berätta färdigt. Herregud, jag kunde aldrig tro att du ville höra på det här." Hon klämde ihop benen om min hand för att inte bli alltför uppeldad. "Å, kyss mig, Val…" och så körde hon ner tungan i halsen på mig. "Gode Gud vad jag önskar att vi fick knulla nu. Det här är ju rena tortyren. Du måste få det där omsett snart… jag blir galen…" "Håll dig till ämnet... Hur gick det sedan? Vad gjorde han?" "Han tog mig i nacken och tryckte ner mitt ansikte i knät på honom. Jag ska köra sakta som du sa, mumlade han, och jag vill att du ska suga av den där. Jag ska knulla dig efteråt, knulla dit så att du aldrig glömmer det. Den var så stor att jag trodde jag skulle storkna. Jag hade god lust att sätta tänderna i den. Jag hade aldrig sett något liknande förr, det kan jag försäkra dig, Val. Han tvingade mig att göra allt möjligt. Du vet hur jag vill ha det, sa han. Sätt fart på tungan. Det är nog inte första gången du har en kuk i munnen. Till slut började han hoppa upp och ner med den, drog ut den och stack in den igen. Han höll mig i nacken hela tiden. Jag trodde att jag skulle bli tokig. Och sedan kom han -- åå, det var gräsligt! Jag trodde att det aldrig skulle ta slut. Jag ryckte bort ansiktet och då och då sprutade han ut en stråle mitt i ögonen på mig -- precis som en tjur." Vid det här laget var jag på vippen att komma själv. Picken dansade som ett klibbigt ljus. Gonorré eller inte -- i natt måste jag knulla, tänkte jag. Hon berättade vidare efter en kort paus. Att han tvingat henne att sätta sig i hörnet på sätet med benen uppdragna och att han satt och rotade med fingrarna inne i henne samtidigt som han körde med en hand och bilen gick i sicksack över vägen. Att han fick henne att öppna fittan och sedan lyste på den med ficklampan. Att han stack in cigarretten i henne och befallde henne att försöka blossa på den med fittan. Och så de bägge gökarna i baksätet som satt och hängde över ryggstödet och kladdade med henne. Den ene hade försök resa sig och stoppa in kuken i munnen på henne men han hade varit för full för att klara det. Och flickorna -- de satt spritt nakna och sjöng fräcka sånger. Och hon hade ingen aning om vart han körde eller vad som skulle hända. "Nej", sa hon, "jag var alldeles för rätt för att få några känslor. De var kapabla till vad som helst. Riktiga bandittyper. Jag tänkte bara på hur jag skulle komma ifrån dem. Jag var vettskrämd. Och han satt bara och sa: Vänta du, vänta bara, ditt lilla fnask… jag skall knulla arselet av dig. Hur gammal är du? Vänta bara… Och så tog han tag i kuken och svängde den som en klubba. När den kommer in i den där lilla söta fittan du har, då skall du få se på gnistor. Jag ska få det att spruta ut genom munnen på dig… etc (ur Sexus).

Skall man skildra gruppsexualitet utan att bli åtalad, måste man iaktta speciella spelregler, som inte är så lätta att komma underfund med. En beskrivning av följande typ ur "Jag var en kärlekskonstens mästare" är brottslig (tre månaders fängelse ovillkorligt).

Nu skall vi ta honom skrek Elsa. Och de galna flickorna flög på honom, släpade in honom i rummet, fick ikull honom på schäslongen, slet av honom skorna och byxorna, skjortan och de långa kalsongerna. Medan Agneta drog den lilla ljusblå undertröjan över hans huvud sprang Elsa efter en tvättlina med vilken flickorna surrade fast honom vid schäslongen. Därpå åkte klänningar och underkläder av i en ryslig fart och helt nakna började de berusade flickorna en krigsdans, vars make sällan skådats. Här gäller det att vara med i dansen från början tänkte jag och fick också av mig kläderna. Hjälp, hjälp stönade Marianne. Du är en förrädare. Och så fantastiskt stor den är på dig, kvävde han förskräckelsen i förtjusning då han såg mig naken med hissad klyvarbom. Och vad som vissnat ned till stjälk på honom själv under den hårdhänta behandlingen reste sig till nytt liv. Flickorna förstod att det gällde minuter och tog sin chans. Agneta var med ett språng uppe i bädden och ställde sig bredbent över Manne. Elsa skyndade till och grep med säker hand om sparrisståndet för att styra rätt in i den konserveringsapparat som Agneta så tydligt visade när hon hukade sig ner i ridställning. Den rödhåriga kvinnan böjde sig framåt och över bädden, varvid hon samtidigt kraftigt exponerade sig bakifrån. Med sin vänstra hand grep hon min dallrande phallos, förde den smeksamt längs perineum och in i sin mjuka honungsgrotta. Musklerna spändes i mig som hos en stegrande häst. Mina händer grep fast i hennes smärta midja. Drog. Sköt fram längs hennes välvda bröstkorg. Fångade två tunga bröst, som vilade likt eldbränder i mina kupade handflator. Mot den tunna huden mellan fingrarna kunde jag känna erektionen i hennes smultronskära vårtor. Hela världen gungade, blodet sjöng och jag drunknade i rosor och hägg. Som genom töcken och dimmor hörde jag de två kvinnornas vällustiga stönanden och hesa rop blandas med Mannes ynkliga jämmer. Elsa sjönk ner på golvet. På armbågar och knän. Jag efter. Agneta steg av sin nu sadelbruna häst och klev upp på mitt röda sto. Hennes vita fasta lår, nu ett på var sida om Elsas midja, dansade av upphetsning. Hon sträckte fram sin svagt rundade mage, böjde sig bakåt, satte fingrarna i ljumskarna och drog uppåt och visade lustfyllt sitt ungflickssköte, det gyllengula hullhåret, de fina, skära, fuktiga, öppnade läpparna, den så härligt och rart svällande clitoris. Hon närmade sitt underliv mot mitt ansikte för att jag riktigt skulle kunna se henne. Så försiktigt men med skälvande lidelse förde hon in sina två mellersta fingrar. Djupt och pressande. Besinningslösheten grep henne. Som skyttlar i en vävmaskin flög hennes fingrar ut och in. Hennes kön var som en övermogen sydfrukt, flödande av saft. Hela hennes underliv arbetade rytmiskt som på en lycklig hund under bröllopsnatten. När hennes njutning började nå klimax stack hon in ett av andra handens fingrar i anus. Och då kom explosionen. Hennes kropp knöt sig i kramper. Ur hennes öppna mun trängde ett skrik. Hennes ansikte stod knappast att känna igen. Det var sammandraget i smärta och lycka. Likt en korsfäst, som skådar in i himmelriket föll vällustens dagg tätt över Elsas rygg.

Det manliga könsorganet benämnes "phallos", "klyvarbom", "den" etc., en prydhet, som anses förlegad av skönlitterära författare numera. Men denna försiktighet har ändå inte hjälpt. En liknande skildring (också brottslig) av sexuell kollektivism påträffas i "Min kärlek var till salu." Här följer det saftigaste stället i denna år 1952 fällda bok, vilken renderade författaren 3 månaders fängelse, villkorligt. Några sexuellt utsvultna flickor får besök av en karl:

Men Ingrid kunde inte uthärda, utan rusade upp, kastade sig om halsen på mannen, slingrade sin kropp runt hans och borrade sina läppar mot hans mun. Hela hennes kropp var spänd som en sena, fingrarna var krökta som klor och rev långa ränder i hans bruna hud, ilade över den breda ryggen, över armarna, nerför magen och över låren. Slutligen pressade hon ner mannen på rygg på golvet, satte sig över honom som en ryttarinna på hästen. Det blev en våldsam ritt efter månaders innestängda längtan. Aldrig har jag sett en så sönderslitande vild lidelse. Det var en vällust ända in till förintelsen, en kropparnas vilja att sprängas sönder. För oss som såg på var det ett naturskådespel av den mest fascinerande och sinneständande verkan. Dagmar slet i sig själv, borrade fingrarna i sitt eget kött, ropade språkets alla vulgära ord och betedde sig som en vansinnig. Slutligen kastade hon sig över det älskande paret, försökte skilja dem åt, slet och rev i deras kroppar, pressade sig slutligen ner över mannen, samtidigt som hon omfamnade Ingrid, slet i hennes hår, körde in fingrarna i hennes armhåla och bet i hennes bröst. Scenen hade övergått i det ordiastiska, ett primitivt, lidelsefullt raseri. En avlingshunger i dess högsta potens utan en skugga av hämningar… Maj-Britt greps av den förtärande elden, livsviljans måttlösa stegring, och kastade sig över mig som en man, pressade underlivet mot min kropp, bet mina läppar i blod, ville suga ut mina ögon, avla med sig själv. Hennes kropp skakade av orgasmer, hennes händer bildade sugskålar över mina bröst, som om de ville dricka modersmjölk. I hennes ögon fanns inte längre något klart medvetande, endast en vild hunger och lycka att finnas till, att realisera sina våldsammaste drifter. Hon flöt ut över min kropp, slingrade sig som en låga i vinden, gjöt sina kroppssafter över mig, ville tränga in i alla mina kroppsöppningar. Besattheten överflyttade sig helt till mig och jag kom henne till mötes lika hämningsfritt. Vi trängde oss intill den extatiska trion vid vår sida, såg i närbild deras ohöljda sexualitet, kände deras kroppars rytm mot våra egna, sög på varandras fingrar, inbillade oss att våra bröst var mansorgan. Vi slogs om mannens gunst, eggade honom med ord och åtbörder, ropade efter hans säd och demonstrerade honom för varandra. Så fortgick orgien genom timmar. Våra krafter föreföll outtömliga och mannens extas höll vi vid liv genom alla upptänkliga medel. Vi drack hela hans kropp, sökte förtära honom, rev upp hans hår, piskade honom med händerna, högg tänderna i hans muskler, visade våra kroppars alla hemligheter, slickade honom med våra tungor, smekte honom med våra fingrars eldtoppar. Alla tvingades vi in i de högsta njutningsformer och kände oss beredda att dö -- om så erfordrades, ty nu hade vi ett vetande och en upplevelse inom oss, som övergick allt annat.

Sådana sexualromantiska höjdpunkter når Millers prosa aldrig upp till. Millers beskrivning av gruppsexualitet är mera krasst och detaljerat obscen. Dessutom tillåter han sig att öka den pornografiska effekten genom att använda de folkliga könsbenämningarna, "kuk", "knulla" etc. Följande orgie i exhibitionism och skoptofili framställs i Sexus och går fri från åtal:

...utan att vänta på svar böjde hon sig fram, fick fatt i kuken och stoppade den i munnen. Efter några ögonblick drog hon bort munnen. "Så där ja… nu vill jag titta på!" Hon gav mig en liten puff, liksom för att skynda på mig. Maude sträckte ut sig som en katt med röven hängande över bordskanten och kudden över huvudet. Hon lindade benen runt midjan på mig. Så släppte hon plötsligt taget och lade upp benen på mina axlar. Elsie stod bredvid med huvudet nerböjt och studerade oss med andlöst intresse. "Dra ut den en liten bit", bad hon i en hes viskning. "Jag vill se när den glider in igen." Så sprang hon kvickt bort till fönstret och drog upp persiennen. "Sätt igång bara!" sa hon. "Knulla henne!" Samtidigt som jag körde in den märkte jag att Elsie gled ner bredvid mig. I nästa ögonblick kände jag hennes tunga på pungen. Hon slickade den med liv och lust. Plötsligt hörde jag Maude säga, till min stora häpnad: "Kom inte än! Vänta… Låt Elsie vara med också!" Jag drog ut picken och samtidigt som jag gjorde det råkade jag sätta röven mitt i synen på Elsie så att hon tumlade omkull på golvet. Hon gav till ett förtjust skrik och hoppade kvickt upp på fötter. "Skulle du inte också kunna göra någonting?" sa hon till Maude och satte sig upp. "Jag har en idé…" och så hoppade hon ner från bordet och slängde filten och kudden på golvet. Det dröjde inte länge förrän hon tänkt ut en intressant ställning. Maude låg på rygg och Elsie satt nerhukad över henne med ansiktet mot Maudes fötter och med munnen klistrad vid Maudes hyska. Jag stod på knä och sparvade Elsie bakifrån. Maude lekte med pungen - en lätt raffinerad beröring med fingertopparna. Jag kände hur Maude ormade sig när Elsie glupskt och lidelsefullt slickade henne. Det låg ett blekt och spöklikt ljus över rummet och jag kände smaken av fitta i rummet. Jag hade en erektion av den där slutgiltiga sorten som tycks vara i all oändlighet. Då och då drog jag ut staken, petade Elsie framåt, sänkte mig en aning och bjöd ut den åt Maudes flinka tunga. Så borrade jag in den igen, och Elsie vred sig som en terrier. Till slut drog jag ut den, sköt undan Elsie och hoppade på Maude och körde in den i henne. "Ja, gör det, gör det!" tiggde hon som om hon väntade på yxan. Jag kände Elsies tunga på pungen igen. Och sedan kom Maude som en exploderande stjärna, och en skur av sluddriga ord och meningar forsade ur munnen på henne. Jag drog ut den, fortfarande styv som en eldgaffel, och jag började bli rädd för att jag aldrig skulle kunna komma. Jag tog efter Elsie. Hon var våt som en disktrasa och munnen var precis som en fitta. "Vill du ha den?" sa jag och vispade runt inne i henne som en drucken djävul. "Ja, knulla mig, knulla mig!" skrek hon. "Stick in den, stick in den, din skurk!" Hon nästan vrålade… etc.

Jag vet inte om de här citerade styckena kan vara till någon vägledning för den, som vill ägna sig åt den behjärtansvärda uppgiften att skriva pornografi. Det säkraste sättet att undkomma lagens arm är nog att vara talangfull eller som Bengt Homqvist skrev i Dagens Nyheter i recension av Miller:…"Om en författare är tillräckligt bra, så får han licens från den normala intentionsbedömningen, även om han direkt utmanar den. Straffbar obscenitet är till slut talanglös obscenitet. Den yttersta normen för vad som ska anses såra tukt och sedlighet blir -- en estetisk värdering!"

Sexuella reformer

Tyvärr är åldrandet nästan alltid förknippat med en utveckling mot en reaktionär uppfattning i sexuella frågor. De äldre ser vådorna och glömmer lusten. De politiskt makthavande tillhör en äldre generation och har dessutor uppfostrats till att betrakta sexualiteten som något fientligt, och det är givet att det är utsiktslöst att några vettiga sexualreformer kan åstadkommas utifrån en sådan inställning. Skulle mot förmodan en grupp fördomsfria personer komma i politisk maktställning, skulle jag vilja föreslå dem att vidtaga följande åtgärder:

1. Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal. Upplysning är det bästa botemedlet mot intolerans. I skolornas sexualundervisning bör även sexuella avvikelser behandlas, och dessa bör ej beskrivas som sjukdomar eller abnormiteter utan som fullt legitima utvägar att tillfredsställa könsdriften, fullt jämbördiga med heterosexuellt samlag. När människor med en sådan uppfostran själva får barn, är det inte troligt att de kommer att skada dessas sexualitet, om de inte råkar ut för någon religiös fanatiker.
2. Om vi nu skall behöva dras med en statsreligion, försök i alla fall att uppfostra dess funktionärer till en vänligare inställning till sexualhygien. Prästerskapet är ännu inte helt utan makt över åsikterna och kan fortfarande göra stor skada.
3. Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. En sådan byrå skulle ha särskilt stor betydelse för erotiska särlingar, som slumpmässigt har mycket liten chans att stöta samman med lämpliga partners. Om en människa, såsom ofta är fallet med exhibitionister och skoptofiler, är beroende av sexuell gruppverksamhet för att uppnå optimal lycka, dvs. av att många personer samtidigt medverkar i sexualakten, så kan en sådan byrå arrangera lämpliga grupper. För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.
4. Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för "perversioner". F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.
5. Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!
6. Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta "perversioner".
7. Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med "Tystnaden" och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. Pornografiska filmer kan visas i särskilda lokaler, och anser man att ungdomen bör skyddas är det bara att införa åldersgräns och kräva legitimation. Nu tror jag dock att ungdomen tar mindre skada än dessa "auktoriteter" med sexualångest, som sitter och beslutar i pornografifrågor. Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.
8. Upplys de homosexuella om var de skall söka kontakter, informera om klubbar, barer och andra mötesplatser samt om homofila tidskrifter. Den homosexuelle skall inte behöva framsläpa sitt liv i ensamhet p.g.a. sådan trivial okunnighet. Det har skrivits massor av instruktionsböcker i samlagsteknik, men fortfarande väntar vi på en handledning i homosexuell teknik. När kommer den första? Vad säger man inom RFSU?
9. Inrätta bordeller! Kriminaliserandet av dessa institutioner är en av de största dumheter, som har begåtts i modern tid. Genom att tillåta bordeller skulle man inte bara lindra den sexuella nöden i samhället och minska antalet utomäktenskapliga graviditeter. Man skulle få en bättre kontroll av de veneriska sjukdomarna, och framför allt skulle man slippa all den avancerade kriminalitet, som gatuprostitutionen har i släptåg. Sutenörerna skulle inte längre ha någon marknad, och ingen skulle kunna ta ockerpriser för könsnjutningar.
   Bordellerna fyller alltså en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten. Genom att bordellväsendet organiserades på detta sätt skulle ges skäliga garantier för reglerade arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mera svårartade fall av sexualdrift, och han skulle få mer tid över för sin utbildning. Sexuellt utsläpade hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd. Deltagarna skulle då slippa få partyt förstört genom ett desperat sökande efter sexualpartner.
   Bordellens viktigaste funktion skulle ändå vara att lindra nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa. Det skulle naturligtvis finnas homosexuella etablissemang för bägge könen.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. Dessa gatuprostituerade ynglingar är ju ofta kriminellt belastade och moraliskt hämningslösa. Jag kan inte inse att detta allvarliga missförhållande kan rättas till på annat sätt än genom inrättandet av homosexuella bordeller.

Det finns sexuellt vitala kvinnor i 50 -- 60 -- 70-årsåldern, som intet högre skulle önska än att få träffa unga pojkar; för dylika kontakter skulle bordellen vara den naturliga träffpunkten. Alla slags perversa böjelser skulle tillfredsställas i dessa önskebordeller, som skulle tillhandahålla adekvata redskap och skolad personal.

Vidare skulle det finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning. Man skulle önska att glada, generösa, talangfulla och etiskt högtstående personer, som är förtrogna med givandets glädje, skulle söka sig till detta människovårdande yrke.

På våra sjukhus och sjukhem vårdas ett stort antal kroniska patienter, som är dömda till sjukhusvård för resten av sitt liv. Dessa människor får en mycket god materiell vård, och de har som regel tillgång till en sjukhuspräst, som tillfredsställer deras behov av kristendom. Mitt i allt detta humanitära nit finns emellertid ett stort tomrum. Personalen struntar fullkomligt i att deras långliggare har sexuella behov. Denna brist på intresse är förklarlig ur historisk synpunkt, ty sjukhusen emanerar från klostren för vilka sexualiteten var av djävulen. Begreppet erotisk barmhärtighet är en hädisk tanke för den kristna religionen, om den inte sker inom äktenskapet, som ursäktar allt. För ett par år sedan kom det ut en roman i Sverige, som handlade om hur en sjuksköterska hjälpte en gravt invalidiserad poliopatient genom att masturbera åt honom; tyvärr är detta en fantasi, och man kan väl inte hoppas att något sådant inträffar i verkligheten. Jag tänker närmast på tetraplegikerna. Dessa är i allmänhet unga män, som i samband med dykning på grunt vatten slagit huvudet mot bottnen och slitit av ryggmärgen i nacken. I värsta fall blir det totalt förlamade och känsellösa i nedre kroppshalvan och armarna. Sexualiteten är skadad i varierande grad, och ibland är både erektion, ejakulation och orgasm utsläckta. Trots att situationen är pinsam har läkarna moraliskt mot att undersöka vilka sexuella delfunktioner, som finns kvar, för att ha någonting att skriva om i medicinska tidskrifter. Sedan lämnar man patienten år sitt öde med hans stympade driftsliv. Här skulle de erotiska samariterna kunna uträtta ett kärleksverk. Även om samtliga kroppsliga komponenter i sexualiteten är borta, så finns det psykiska lustmomentet kvar, och det är min övertygelse att många tetraplegiker skulle ha utbyte av pornografi, strip-tease och andra sexuella evenemang. Och även om penis är helt utan känsel, inbillar jag mig att vederbörande med blicken kan glädja sig åt den masturbatoriska ceremonin.

Puritanska motargument

Att någonting måste göras för att skapa drägligare villkor för de sexuellt avvikande är klart. Man kaninte ur medmänsklig synpunkt utan vidare avvisa de stora lyckomöjligheter, som finns nedlagda i "perversionerna". De reformer som jag räknat upp i föregående kapitel är kanske inte de allra bästa. Kanske finns de ännu bättre lösningar. Jag kan dock inte hitta några väsentliga invändningar mot mina reformförslag. Att de är "osedliga" eller strider mot de gudomliga kraven är för mig helt ointressant.

Vad som intresserar mig är om det finns några nyttomoraliska motargument. Kan mina reformer tänkas ge upphov till några skadeverkningar? Äventyrar de medborgarnas trygghet till liv och egendom? Kommer människorna om reformerna genomfördes att bli olyckligare?

Även om reformerna skulle medföra en del skadeverkningar, är detta ingen väsentlig invändning. Nästan alla samhällsåtgärder medför en eller annan nackdel. För att ett nyttoargument skall bli konklusivt, krävs också att man jämför skadeverkan med fördelarna. Om fördelarna klart överväger, så måste man betrakta reformen som positiv.

Om man på ett avgörande sätt skall hjälpa de "perversa" till sexuell lycka, måste man rasera åtskilliga av våra sexualtabun. Detta är ovedersägligt, vilka praktiska lösningar man än väljer, och hur reformförslaget än ser ut i detalj. Nu har puritanerna en del motargument, som skall bevisa att det kan vara farligt att alltför raskt göra sig av med sexualtabun. Jag skall kommentera de viktigaste av dessa.

Först vill jag avfärda en typ av falska nyttoargument, som reaktionärer ofta begagnar sig av och där "skadeverkan" ingenting annat innebär, än att man försnillar viktorianska värden. Man avslöjar alltid dylika knep genom att be vederbörande att i konkreta ordalag räkna upp de föregivna skadeverkningarna.

När våra lagstiftare protesterar mot en sexuallagsreform med motiveringen att den alltför grovt strider mot gällande normer, så kan detta te sig som en auktoritär yttring. Det finns onekligen en vulgär variant, representerad av bl.a. Torsten Frey, som tror att redan existensen av en norm bevisar att normen ifråga är bra. Med en sådan inställning låter sig ju alla galenskaper försvaras och omöjliggöres alla moraliska framsteg.

Inställningen att vi bör slå vakt om våra normer, kan djupare sett bygga på nyttomoraliska premisser. Det hävdas nämligen inte så sällan att ett fast system av rigorösa regler är oundgängliga i en stabil samhällsbyggnad. Hur dessa sedan är formulerad, om de är rationellt grundade etc., anses därvid sakna betydelse. Det enda som är viktigt är att de efterlevs.

Det är möjligt att historikerna någon gång i framtiden har samlat så mycket material, att de kan formulera en allmän sats, som talar om ett samband mellan uppluckring av normer och en allmän undergång av en samhällskropp. F.n. rubricerar fackmännen allt sådant prat som historiefilosofi. Om historien ett par gånger visat att politiskt sönderfall varit kronologiskt förknippat med lösliga sexualseder (Romerska imperiets undergång, franska revolutionen), så är det omöjligt att härav dra några som helst slutsatser. Att en planmässig, medveten samhällsaktion för att selektivt avskaffa vissa sexualtabun skulle skaka vår socialistiska välfärdsdemokrati i dess grundvalar, måste i nuvarande läge betecknas som en synnerligen äventyrlig spekulation. Vi har ju en mängd andra normer vid sidan av de sexuella. Är de alldeles odugliga som murbruk i samhällsbyggnaden?

En av de allra viktigaste principiella invändningarna mot sexuell liberalisering grundar sig i den reaktionära tron på människans ondska. Vår natur är i grunden bestialisk och måste tämjas med hjälp av intensiva sexualhämningar, som åstadkommes genom uppfostran och stränga taburegler. Hela vår civilisation med dess normer och värderingar är, säger man, ingenting annat än en anordning för att hålla dessa råa lidelser i schack. Att avskaffa vissa sexualtabun vore kanske inte så farligt, om världen enbart bestod av bildade högermän. Men enkelt folk har en benägenhet att slänga ut barnet med badvattnet, och en sexuell liberalisering skulle ofelbart leda till att de råa lidelserna släpptes lösa, och vi skulle få en ökning av t.ex. våldsbrotten.

Jag inbillar mig att det ligger en konkret kärna i detta resonemang, även om jag tror att pessimismen är överdriven. Myten om den mänskliga naturens ondska är en kristen uppfinning, som har föga med verkligheten att skaffa. Men det är naturligtvis inte otänkbart ur teoretisk synpunkt, att den ökning av den sexuella frestelsemängden i samhället, som skulle bli en följd av extrema sexualreformer, kunde leda till att slumrande driftsimpulser aktualiserades hos individer med dålig kontroll över sina handlingar. Det vore oklokt att helt bortse från denna fara, även om den är spekulativ och vi här helt saknar empiriskt underlag.

Det finns emellertid två avgörande invändningar mot argumentet. För det första är det högst diskutabelt om sexuella hämningar har någon profylaktisk eller kurativ effekt på våldslidelser. Rättspsykiatrikernas erfarenhet är nog i allmänhet den motsatta, dvs. att brutalitet ofta utvecklas ur sexuella hämningar. Huvudparten av de svåra sexuella våldshandlingarna har utförts av neurotiker under inflytande av ett tvångs-ångestkomplex, som orsakats av alltför stränga tabuiseringar. Den andra invändningen är att man måste väga nyttan mot skadan. Reaktionärerna nöjer sig med att konstatera skadeverkningarna av de reformer, som de inte önskar. Den teoretiska risken måste vägas mot de stora värden, som står att vinna.

Psykoanalysen har skänkt puritanerna ett par värdefulla argument. Detta är f.ö. inte så egendomligt, ty psykoanalysen är själv en gren på puritanismens träd. Ett av argumenten går ut på att samhällets taburegler skyddar oss mot ångest. Enligt psykoanalytisk uppfattning härbärgerar de flesta människor omedvetna perversa impulser. Så länge dessa impulser hålls kvar i det omedvetna, har vi inget besvär av dem. Men ibland hotar de att tränga upp i medvetandet, vilket ger sig till känna som ångest. Detta kan inträffa om vi råkar ut för motgångar eller sexuella frestelser. Många människor kan inte själva klara av denna ångest, de behöver stöd av samhällets sexuella taburegler. Om samhället tillät perversa sexualnjutningar, skulle dessa människor gå omkring med en ständig ångest. Förbuden behövs m.a.o. för att förstärka bortträngningarna.

En annan psykoanalytisk invändning utgår från den egendomliga teorin om sublimeringen. Med detta ord menar psykoanalytikerna den procedur, varigenom den sexuella energin omvandlas så att den i stället kommer att engageras i den sociala nyttans tjänst. Utan sublimering skulle vi allesammans bli lata och odugliga, hävdar man, och samhället skulle gå under. För att sublimeringen skall kunna äga rum, måste våra perversa böjelser undertryckas genom uppfostran och taburegler.

Något empiriskt stöd för dessa psykoanalytiska uppfattningar finns inte. Etnograferna kan inte finna att folk med många och stränga sexualtabun genomsnittligt är mera dugliga ur konstnärlig, teknisk eller social synpunkt, möjligen är de mera framstående i fråga om krigiska dygder.

Puritanerna kan säkert finna många fler formallogiska implikationer av psykoanalytiska postulat, som gagnar deras sak. Detta kan för all del vara en rolig intellektuell övning, men den har ju ingenting med verkligheten att göra.

Sammanfattningsvis kan man säga: Om vi rensar ut de sexualtabun, som hindrar "perversa" sexualnjutningar (det måste uppenbarligen bli fråga om en ordentlig gallring), så kan man befara vissa skadeverkningar. Dessa skadeverkningar, i den mån de kan ges en konkret formulering, har en mycket osäker och spekulativ karaktär, och de faller platt till marken vid en kvantitativ jämförelse med de odiskutabla och stora lyckomöjligheter, som skulle yppas för alla människor med avvikande erotiska böjelser.

Jag skall ta ett närliggande exempel för att visa hur samhället resonerar i en sådan här avvägningsfråga. Alkoholen anses vara ett avstressande medel. I varje fall bereder den många människor lycka och glädje. Giftet har alltså en del på pluskontot. Skadeverkningarna är å andra sidan enorma. Man har beräknat (Blomberg, "Den svenska ungdomsbrottsligheten") att 40% av alla de individer, som dömts till frihetsstraff varit alkoholpåverkade vid brottet, och då har man ändå räknat bort rattfylleristerna. För de svåra våldsbrotten blir procenttalet betydligt högre. Brottsstatistiken återspeglar emellertid bara en del av dessa skadeverkningar. Vi har också att räkna med misshandelshistorierna i hemmen, de skövlade familjerna, delirium tremens-fallen etc.

Ändå är det bara vissa ytterlighetsgrupper i samhället, som anser att det är mindre respektabelt att berusa sig med alkohol. Staten tillverkar och tillhandahåller f.ö. själv detta gift. Jag vet inte om det är en ren ansvarslöshet hos myndigheternas sida eller om det är en nyttokalkyl, som ligger bakom. Alkoholens skadeverkan torde emellertid mångfaldigt överträffa allt vad "perversa" människor kan ställa till med, hur stora sexuella friheter de än får.

Man har svårt att tro på ansvarskänslan hos ett samhälle, som säljer ett gift med så elakartade, statistiskt säkerställda nackdelar, och samtidigt tvingar sexuellt aparta människor till total abstinens för att undgå högst spekulativa, kvantitativt säkert obetydliga, faromoment. Jag överlåter avvägningsfrågan åt läsarens bedömande.

Visst måste vi ha etiska regler i samhället. Men borde vi inte begränsa oss till sådana normer, som underlättar samspelet mellan människor? Många av de normer, som vi nu rättar oss efter, har inte tillkommit för att göra tillvaron dräglig för jordevarelser utan för att behaga gudar. Kan det vara rimligt att bevara dessa regler när de så påtagligt försvårar levnadsvillkoren för många av våra medmänniskor?

Bertrand Russel har någon gång sagt: "Tabureglerna härstammar från en tid då människorna genomsnittligt var grymmare än de är nu och tenderar följaktligen att konservera olika slag av omänsklighet, som vår tids moraliska medvetande annars skulle växa ifrån."

Många av de normer som diskriminerar de erotiska minoriteterna är oförsvarliga både ur nytto-, rättvise-, och humanitetssynpunkt. De strider mot alla våra basvärderingar och mot den anda, som talar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Allt vad I viljen...

Må vi göra slut på det sexuella privilegiesamhället. Jag skulle vilja utropa: Erotiska minoriteter av alla kategorier, förenen eder! Av lättförståeliga skäl har denna uppmaning inte samma utsikt till framgång, som det marxistiska fältropet. De sexuellt avvikande är alltför generade och skuldtyngda för att våga framträda offentligt. Initiativet måste komma från annat håll.

Den sexuellt ortodoxe har i alla tider inbillat den avvikande, att hans böjelser är skamliga. Därför är det hans moraliska plikt att ställa saker och ting till rätta. Det är inte den bekväma, passiva, till intet förpliktigande toleransen jag vill frammana, den i detta sammanhang avskyvärda indolensen som uttrycks i slagordet att "var och en må bli salig på sin fason". Sådant blir de perversa inte hjälpta med. Här krävs aktiva insatser!

Det är en ynkedom och ett förbluffande faktum, att den relativt intesiva sexualdebatt som rasat i Sverige de senaste åren i stort sett endast avsett en sak, nämligen de redan sexuellt privilegierades rättighet att få njuta sexuellt. Jag undrar varför hela denna skara av skribenter, som tydligen anser att det är viktigt att man inte försnillar sexuella lyckomöjligheter, så monomant fixerat sig vid den friska, gynnade, heterosexuella ungdomen. Det är ingen fara med den, dess erotiska intressen tillvaratas nog. Då är det långt angelägnare att dra en lans för de sexuellt handikappade, människor som aldrig får något tillfälle att tillfredsställa sin könsdrift.

Det är stora lyckovärden som står på spel. Jag kan inte förstå varför dessa skall försnillas. Jag har föreslagit en del reformer, som skulle hjälpa de "perversa" till lycka. Kanske finns det bättre lösningar. Men något måste göras. Det finns ingen ursäkt för att man låter dessa glädjeämnen förbli oprövade genom att men tvingar människor till fullständig abstinens. Jag skulle vilja fråga min sexuellt renlärige läsare: Hur skulle ni reagera om man tvingade er att helt avstå från könsumgänge för resten av ert liv? Ett ödsligt perspektiv, inte sant? Vi människor måste se till att vi fördomsfritt ordnar tillvaron drägligt för varandra.

"Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I ock göra dem." Det är en vacker tanke. Genom Paulus' och kyrkofädernas fördärvliga inflytande kom det sexuella tjänandet i vanrykte - en absurditet, som kvarstår ännu i våra dagar. Uttrycket "erotiska samariter" ter sig även för moderna människor snarare som något anstötligt än vackert. Då det gäller sexualitet accepterar vi endast en egoistisk ståndpunkt!

Inga reformer i världen kan bota den sexuella nöden hos de "perversa", om vi människor inte blir mer generösa i vår syn på sexualiteten. De "perversa" är beroende av sexuell hjälp, av medmänniskornas samarbete för att tillfredsställa könsdriften. Ibland behöver de flera medverkande och speciella arrangemang. Skulle vi inte ibland kunna offra oss för dessa människors sexuella lycka, gå med på deras anordningar -- även om själva inte skulle få något erotiskt utbyte? Uppmuntra dem att yppa sina önskemål. Det är oftast mycket enkla åtgärder som begärs av oss, kanske bara att vi skall vara närvarande när de onanerar eller säga några fula ord.

Av alla former av könsumgänge är nog det heterosexuella samlaget farligast, det har de vådligaste sociala konsekvenserna. Ändå är detta beteende belagt med färre restriktioner än åtskilliga andra mycket beskedligare sexuella yttringar. Och vi anser ändå att det är ett lyckligt och sunt förhållande att människorna tillfredsställer sin könsdrift på detta riskabla sätt. Borde vi inte i stället uppmuntra människorna till "perversiteter" och lära dem att koppla sin sekretuttömning också till andra riter och stimuli än det heterosexuella samlaget? Kunde det inte vara av ett globalt intresse att införa en sådan pedagogik, på lång sikt en lösning av jordens överbefolkningsproblem?

Mitt sista argument för de erotiska minoriteterna må bli patetiskt. Vi människor är alla små kryp, som är utkastade i ett väldit kosmos på en liten planet utan att veta varför, och vi förintas alla inom kort. Våra villkor är hårda, och vi är alla utsatta för en plågsam ångest, trots de religiösa bekvämlighetsinrättningarna. Ångest inför mörkret, intigheten och oändligheten bakom och framför denna lilla episod, som kallas liv. Människovarandet har en dyster inramning. Vår enda trygghet är att vi alla delar samma eländiga villkor. Vi har varandra och vi har lite sällskap under livsepisoden. Vi människor har också alla utrustats med förmågan att känna glädje. En av dessa glädjekällor är sexualiteten, och den glädje som härrör ur denna källa är så genomgripande, att den ibland får oss att tillfälligt glömma intighetsperspektivet.

Varför skall vi människor i denna belägenhet göra tillvaron ändå svårare för varandra? Borde vi inte i stället glädja oss åt att vi har utrustats med olika möjigheter att uppleva lust och hjälpa varandra till våra speciella glädjeämnen, även om de skulle råka vara sexuella?

Jag kan inte förstå annat än att man bör hysa vördnad inför de sexuella lustkällorna, t.o.m. om de skulle ha förvärvats genom emotionella skador.

P.S. Jag planerar att göra en större undersökning av exhibitionismen (blottandet) och skoptofilin (tittandet). Nu har visserligen exhibitionismen blivit föremål för många sexualvetenskapliga undersökningar, men det material som redovisats har alltid hämtats från kliniker och brottsregister. Detta måste ge en skev bild av verkligheten. Jag vill veta hur dessa sexuella särarter ter sig ute i den friska laglydiga populationen.
För detta ändamål behöver jag material från mina läsare. Alla som har ett behov av att "blotta sig" eller "titta" ombedes härmed skriva till mig med namn, adress samt några notiser om er själva. Brev når mig via Zindermans förlag, Göteborg C. Jag kommer så småningom att kontakta er för ett ingående samtal. Ni bör i brevet ange på vilket sätt jag skall sätta mig i förbindelse med er för att ni inte skall få någon olägenhet av det. Alla uppgifter kommer naturligtvis att behandlas med den allra största diskretion.

Jag hoppas innerligt på medverkan från mina läsare. Kanske kan undersökningen bidra till att förbättra era villkor i samhället.

Författaren

Ordförklaringar

algolagni	Av algos, smärta, och langneia, vällust. Sexuellt behov av våld och smärta. Se sadism och masochism.
ambivalens	Att samtidigt tycka om och avsky en företeelse.
analcoitus	Penis' införande i ändtarmen.
anamnes	En patients sjukdomshistoria.
anilingus	Att slicka ändtarmsregionen, ibland för egen njutning, ibland för att åstadkomma sexuell lust hos partnern.
autoerotism	En sexuell särart, där den egna kroppen har blivit föremålet för de erotiska känslorna. Synonym: narcissism (narcism).
bestialitet	Sexuell dragning till djur.
bigotteri	Doktrinärt tillspetsad prydhet.
bisexualitet	(bifili) Sexuellt intresse för båda könen.
cunnilingus	Att kyssa, slicka eller suga på de kvinnliga könsorganen.
deflorationsmani	En sexuell särart, där det allt överskuggande intresset att spränga mödomshinnor (deflorera).
ejakulation	Sädesuttömning. Behöver inte vara förenad med orgasm.
elektrakomplex	Psykoanalytisk term, som saknar deskriptiv mening. Den kvinnliga motsvarigheten till mannens oidipuskomplex.
erigerad	Erigerad penis är detsamma som ståkuk. Substantiv: erektion.
erogen zon	Kroppsdel som ger sexuella lustkänslor vid beröring.
etiologi	Läran om sjukdomsorsakerna.
excitation	Upphetsning, uppjagat sinnestillstånd, överretning. Tillstånd med starkt driftstvång.
exhibitionism	Sexuellt behov av att visa penis för andra människor.
eugenisk	Som avser rashygien. Med uttrycket eugenisk indikation avses summan av de skäl, som talar för att man i ett visst fall bör förhindra en avkomma.
fellatio	Att ta penis i munnen och suga på den.
fetischism	Sexuell upphetsning då man betraktar eller manipulerar med olika föremål.
flagellation	Piskning för att uppnå sexuella lustkänslor. De som utövar denna särart kallas flagellanter.
fobiker	Person som får ångest i vissa banala situationer, t.ex. på tunnelbanor, torg, i hissar, vid åsynen av knivar etc. Åkomman kallas fobi och brukar räknas till psykoneuroserna.
frigiditet	Oförmåga hos en kvinna att njuta (eller få orgasm) vid samlag.
gerontofili	Sexuell dragning till åldringar.
homosexualitet	Könsdrift som övervägande riktar sig mot det egna könet.
impotens	Sexuell oförmåga hos mannen.
incest	Blodskam. Könsumgänge mellan blodsförvanter, i Västerlandet i allmänhet medlemmar av samma familj.
infantil	Skällsord som med förkärlek användes av psykoanalytiker.
inversion	= homosexualitet. Adjektiv inverterad.
kastrationsångest	Rädsla att bli kastrerad. Termen intar en nyckelposition inom den psykoanalytiska mytologin och används på ett helt obegripligt sätt.
kleptomani	Ett tvång att stjäla saker som man inte har någon användning för.
kollektivism	Med kollektivism avses här att flera personer samtidigt deltar i en sexuell handling. Synonym: gruppsexualitet.
koprofagi	Begär att äta avföring, ofta för att uppnå sexuell njutning.
latent	En impuls (drift) säges vara latent om den icke är medveten eller tagit sig direkta uttryck i beteendet. Synonymt med icke manifest.
lesbisk	Kvinnlig homosexuell.
libido	Könsdrift.
masochism	Sexuellt behov av att känna smärta eller bli förödmjukad.
masturbera	Tillfredsställa sin könsdrift genom att manipulera med sina egna könsorgan. Synonymer: runka, onanera.
narcissism	Detsamma som autoerotism.
nekrofili	Sexuell dragning till lik.
oidipuskomplex	Omedvetna skuldkänslor hos mannen för en erotisk längtan till modern. En psykoanalytisk nyckelterm, som användes för att förklara alla möjliga psykopatologiska fenomen. Används i allmänhet på ett helt obegripligt sätt.
paranoisk	Angripen av förföljelsemani.
patogenes	Sjukdomsorsak.
pederasti	1) Homosexualitet. Särskilt om gossekärlek. 2) Samlag genom ändtarmen.
pedicatio	Samlag genom ändtarmen. Engelsk synonym: buggery.
pedofili	Sexuell dragning till barn.
perversitet	Används här synonymt med sexuell avvikelse. Ett honnörsord.
projektion	En psykologisk mekanism, varigenom man tillskriver omgivningen impulser och egenskaper, som man själv besitter.
psykodynamik	Ett annat namn för psykoanalytiskt filosoferande.
psykosomatisk	Kroppslig åkomma med psykisk orsak.
puritanism	Moraliserande asketism.
pygmalionism	Sexuellt begär att förstöra statyer.
pyromani	Mordbrandsmani.
regression	En själsmekanism, varigenom man vid påfrestningar av olika slag övergår till ett barnsligt beteende. Psykoanalytisk term.
sadism	Sexuellt begär att utsätta andra för själslig eller kroppslig smärta.
saliromani	Sexuellt begär efter smuts, äckel, fulhet, groteskeri, förnedring etc.
skatologisk	Som har med avföringen att skaffa.
skoptofili	Sexuellt behov av att åse avklädningsscener, sexuella evenemang etc., eller av att ta del av sexualia i text och bild. Synonym: voyeurism.
sodomi	Har använts i två betydelser, nämligen 1) homosexualitet och 2) zoofili.
transvestism	Ett behov att klä sig i det andra könets kläder. Kan vara sexuellt betonat, men behöver inte vara det.
tribadism	En form av kvinnligt homosexuellt umgänge, varvid den ena parten ligger på den andra och gnider sitt könsorgan mot dennas.
troilism	Könsumgänge mellan tre personer samtidigt.
tvångsneuros	En psykoneuros som yttrar sig i behovet att utföra eller tänka vissa saker, ofta obehagliga.
urofili	Sexuellt begär att besudla sig med urin. Synonym: pissbög.
urolagni	Sexuellt behov att lukta eller smaka på urin.
vampyrism	Sexuellt betonat begär efter könspartnerns blod.
voyeur	= tittare. Se skoptofili.
zoofili	Sexuell dragning till djur. Synonymer: bestialitet, sodomi.

Litteraturförteckning

Ackemark, L-E., Pojkprostitutionen i Stockholm, Sociala meddelanden 1954, nr 11.

Annell, A-L., Elementär barnpsykiatri, Stockholm 1963.

Apollinaire, G., Les cent milles verges; troligen 1914 i Paris; förbjuden i Frankrike. (Finns ej i KB:s "giftskåp". Ett frosseri i den sado-masochistiska och skatologiska genren.)

Benedict, R., Kulturmönster, sv. övers.

de la Bretonne, R., Anti-Justine, utkom på 1700-talet

Caprio, F. S., Kvinnlig homosexualitet, sv. övers.

Carlberg, G., Om homosexualitet och förförelse. I populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap, nr 3, 1954.

Chorier, N., Aloya Sigeas samtal, Grenoble 1660; ett romankompendium, som undervisar i alla slags perversa njutningar.

Ekman, E. J., Den smygande fienden, Stockholm, 1887

Ellis, H., Psychology of Sex, London 1939

English, P., Erotikens historia i Europa, sv. övers. 1932

Freud, S., Orientering i psykoanalysen, sv. övers.

Genet, J., Rosenmiraklet, sv., övers.

Gerle, B., Psykiatriska synpunkter på sedlighetsbrotten och deras förövare, SOU 1953:14

Gide, A., Om inte vetekornet dör, sv. övers. 1946
-- Corydon, 1924.

Grodal, F., Vi som föler annerledes, Oslo 1957

Henriques, F., Stews and Strumpets, A Survey of Prostitution, London 1961
-- Love in Action, 1964

Himmelstrand, U., Falsk expertis, Stockholms-Tidningen 10/1 1964

Hirschfeld, M., Sexualpathologie, Bonn 1916
-- Det abnorma könslivet, sv. övers. 1952

Holmstedt, Y., Sexualfientlig fostran skapar pornografilust. Röster i Radio-TV, nr 19, 1964

Kinberg, O., Inghe G. och Riemer, S., Incestproblemet i Sverige, 1943

Kinsey, A. C., Sexual Behavior in the Human Male, 1948
-- Sexual Behavior in the Human Female, 1953

Klackenberg, G., Artikel i SOU 1951:16 angående experimentella undersökningar av films inverkan på barn.

Krafft-Ebing, R. v., Psychopatia sexualis, Stuttgart 1924

Lundstedt, W., Otukt mot naturen. Bör den vara straffbar? Stockholm 1933

Mead, M., Kvinnligt, manligt, mänskligt, sv. övers. 1957
-- Coming of age in Samoa

Miller, H., Sexus, sv. övers. 1958

National Research Council Conference on Mammalian Sex Behavior, New York 1943

Nordlund, E-B., Barnpsykiatriska synpunkter på sedlighetsbrott mot minderåriga. SOU 1953:14

Pallesen, H., De avvikande, Stockholm 1964

Partridge, B., A History of Orgies, New York 1959

Plaut, P., Der Sexualverbrecher und seine Persönlichkeit, Stuttgart 1960

Rasmussen, A., Die Bedeutung sexueller Attentate auf Kinder unter 14 Jahren für die Entwicklung von Geisteskrankheiten und Characteranomalien. Acta psych. et neur. 1934

Reinhardt, .J. M., Sex Perversions and Sex Crimes, 1957

Rickles, N. K., Exhitionism, Philadelphia 1950

Russel, B., Äktenskap och moral, sv. övers. 1930

de Sade, D. A. F., Justine et Juliette

Smitt, J. W., Homosexualiteten. Studier i dess orsaker och problem. Sv. övers. 1952

Stekel, W., Zur Psychologie des Exhibitionismus, Zbl. Psychoanal., 1911
-- Psychosexueller Infantilismus, Berlin-Wien 1922

Stjernberg, N., Kommentar till strafflagen kap 17--18, 1930

Suetonius, De tolv förste romerske kejsarne, sv. övers. 1832

Svedberg, A., Vingklippta, Stockholm 1962
-- Se upp för trollen, Stockholm 1963

Söderling, B., Farlig påverkan av film och TV? Ingår i Barn, nr 4, 1964

Baksidestext

De erotiska minoriteterna

Lars Ullerstam har tjänstgjort som underläkare och psykiatriker vid olika mentalsjukhus, bl.a. Beckomberga. Han har även bedrivit humanistiska studier och har avlagt fil.kand.-examen i ämnena filosofi och psykologi.

Ur författarens förord

När folk vädjar om att humanitet skall visas människor med sexuella avvikelser, så är det i allmänhet de homosexuella som avses. I själva verket är denna grupp bäst ställd av de erotiska särlingarna. Andra grupper av de sexuellt annorlunda saknar dessa förmåner, och de är i strafflagen förbjudna att tillfredsställa sin könsdrift.

Denna bok är ett försvar för de erotiska minoriteterna. Jag har i ett särskilt kapitel lagt fram ett reformförslag, som skulle kunna hjälpa de erotiska särlingarna att realisera sin lycka. Boken innehåller rätt många fakta om och exemplifikationer av sexuella minoritetsbeteenden -- onödigt mycket kan man tycka i en debattbok av det här formatet. Jag har emellertid goda skäl. För det första har det aldrig tidigare existerat någon populär framställning på svenska i detta ämne. För det andra är folk häpnadsväckande okunniga om vilka sexuella beteenden som existerar. För det tredje hyser jag den förhoppningen att kunskap kan mildra intolerans.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet har den sexuellt avvikande vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagstiftning lämnat. Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Till början